Helsingegatan lever dygnet runt
Helsingegatan sjuder av liv dygnet runt. Här syns hela spektret av storstadsliv, unga urbana i karriären, småbarnsfamiljer och samhällets olycksbarn, de utslagna. Sanna Henrichson har bott på Helsingegatan i drygt tre år och kan inte tänka sig ett bättre
Unga vuxna och singelhushåll präglar Helsingegatan och grannkvarteren i Åshöjden och Berghäll. Omkring hälften av invånarna är mel- lan 19 och 39 år, nästan 70 procent är singelhushåll. Till hjärtat, den pulserande stämningen på Helsingegatan hör mångfalden av människor, uppsjön av kaféer, barer och krogar. Och till den starka urbana närvaron bidrar vardagsmyllret genom att största delen av byggnaderna på sex sju våningar är bostadshus. Sanna Henrichson bor i ett av dem och hon stortrivs med sin livliga miljö.
Omkring två kilometer lång förenar Helsingegatan Tölö med Sörnäs och utgör samtidigt gränsen mellan Berghäll och Åshöjden. Sanna Henrichson, 33, och hennes sambo Johannes Koponen bor på Åshöjdens sida i en tvårummare på översta våningen med vyer som knappast kan bli mer urbana.
Berghälls kyrka tronar majestätisk ovanför grannhusen på andra sidan gatan, längst borta i väster skymtar silhuetten av så kallade Hilton eller Tornsjukhuset i Mejlans och nedanför ser man svarta plåttak, spårvagnsskenor och ett oavbrutet myller av folk som är på väg någonstans.
Livet står aldrig stilla på Helsingegatan, och utgör i själva verket en av trygghetsfaktorerna på området. Trots knökfullt på krogarna så gott som varje natt, kanske stök och bråk som efterspel och en och annan kraftigt berusad person känner Sanna Henrichson sig inte rädd.
– Visst kan det gå riktigt livat till på natten, men det är uttryckligen närvaron av många människor som gör mig trygg. Jag är aldrig ensam, säger Sanna Henrichson.
Hon är uppvuxen i stadsdelar söder om Långa bron men när frågan om att köpa eget blev aktuell var det uttryckligen i Berghäll och Åshöjden som hon letade. I tvårummaren var det visning en vacker solig dag i juli och inte många kom.
– Man såg direkt potentialen, så jag lade bud, köpte och sedan renoverade vi, målade väggar och golv och satte upp ny köksinredning.
Bostaden på drygt femtio kvadratmeter fungerar fint för ett par, men nu väntar de sitt första barn och i något skede blir det aktuellt att köpa större.
– Vi bor säkert kvar ett år eller så, och när vi sedan ska flytta till större vill vi gärna bo i närheten. Jag älskar de här kvarteren för att det känns som att bo i en riktig storstad med hela mångfalden av människor från olika kulturer, folk i alla åldrar och med olika bakgrund. Det syns i rikedomen på olika sorts butiker och kaféer. Det mesta drivs av privatföretagare, och Helsingegatan blir inte sämre av tvärgator där man hittar allt från allmän bastu till biograf.
Brödkön är realitet
Helsingegatans mänskliga profil är en fascinerande mix. Här rör sig unga i yrkeslivet och pensionärer, nattsuddare och finländska realiteter som brödkön till Hurstin valinta som drivs av ättlingar till legendariska välgörarparet Veikko och Lahja Hursti. Varje onsdag och fredag ställer sig hundratals människor i kö för att få en kasse mat, och så har det varit i många år.
– Det är vanliga trevliga människor som det har gått illa för. Det är grymt att se hur många som är beroende av att få sin matkasse, säger Sanna Henrichson.
Till Helsingegatans realiteter hör också Vasaskvären som torget ovanpå Sörnäs metrostation heter. I helsingforsisk folkmun talar man om Piritori, som anspelar på droghandeln på området. Piri är finsk slang för amfetamin.
Polisen städar upp torget med jämna mellanrum men det sannolika är att Helsingegatan och parallellen Vasagatan främst förändras i och med att vanligt folk som barnfamiljer, unga som studerar och människor med jobb tar allt större och synligare plats i kvarteren. Så gick det med de så kallade Linjerna i Berghäll och Björnparken som för något decennium sedan var en ostädad otrevlig park som folk ogärna korsade. I dag tillhör parken dem som bor kring den, och på hösten planterar de boende tillsammans blomsterlökar och så ordnar man gemensamma jippon i parken.
Den gemensamma nämnaren för de gamla arbetarkvarteren norr om Långa bron är att de upplever gentrifiering, ett skeende då områdets sociala status stiger. Man kan se på företeelsen med vemod, vi bevittnar hur ett sätt att bo, arbeta och leva försvinner samtidigt som hela samhället är i stark förändring.
Bostäder hett efterfrågade
Bostadsaffärerna på Helsingegatan har ännu inte nått riktigt samma snabba omsättning som området kring Björnparken eller på Torkelsbacken, men utvecklingen går åt det hållet. Försäljningshistoriken för en bostad i ett 1920-talshus på Torkels-
backen anger priser kring 6 500 euro per kvadratmeter och maximalt en månads försäljningstid.
Fastighetsförmedlare Marianne Haarakangas på Pomell AFF, med kontor på Helsingegatan, säger att gatan upplever en pågående statushöjning.
– Man ser allt fler barnfamiljer i kvarteren, massor av unga människor som uppenbarligen bor här och till den sympatiska atmosfären bidrar äldre människor som är hemmastadda i kvarteren sedan decennier, säger hon.
Haarakangas konstaterar att efterfrågan på bostäder på Helsingegatan är livlig.
– Omsättningen är snabb, i praktiken säljer vi genast allt som kommer till försäljning, och det gäller såväl ettor som större lägenheter. Här finns ju också rymliga bostäder.
Prisnivån varierar framför allt beroende på skick och om till exempel stambyte är genomfört. Många bostadshus på Helsingegatan är gamla och det pågår alltid renoveringar någonstans. På sajten Oikotie finns bostäder där det begärda priset ligger vid 3 500 euro per kvadratmeter, men högre priser är vanligare och snuddar ofta vid 6 000 euro.
– Men det är inte heller ovanligt att nyrenoverade lägenheter i mycket gott skick och bra läge betingar närmare 8 000 euro per kvadratmeter, säger Haarakangas.
Från opera till simhall
Helsingegatan har en stark urban arkitektonisk profil, i synnerhet avsnittet mellan Sörnäs metrostation i öster och Karlsgatan i väster. De flesta bostadshusen är från 1920 och 1930talen, är sex sju våningar höga och har ett kraftfullt stramt formspråk med undantag för några äldre i jugend.
Till Helsingegatan hör också Finlands nationalopera som ligger på nummer 58. Dessutom stryker gatan förbi både Tölöviken och fina Vinterträdgården.
Till mångsidigheten bidrar egen simhall, bowlinghall och i samma byggnad, Idrottshuset, verkar även Ryhmäteatteri. Grannen ett stenkast österut är Braheplan där man har idrottat och åkt skriskor sedan 1926. Mittemot Braheplan verkar Työvis, det vill säga Arbis på finska, och så kan man räkna tiotals kaféer och krogar längs gatan.
Till kroglegenderna hör Tenho som ursprungligen var dansrestaurang redan på 1920talet. I dag är Tenho en populär krog med delvis samma finlandssvenska ägare som driver Linko, och med en hel del svenskspråkiga i publiken. På menyn står sallader och några sorters pizza som doftar frestande.
– Konceptet är att bjuda på levande musik med band och grupper under veckan och discjockey på vecko slutet, säger Timjam Uddström som håller i trådarna kring programmet på Tenho. Förra veckan spelade Nykyensemble, en grupp musikstuderande från SibeliusAkademin, musik av Philip Glass och drog fullt hus.
Kläder för de flesta figurer
Till rariteterna hör butiker med långa anor, som Hytösen puoti som öppnade 1926. I dag står Tuula Hytönen bakom disken men det var farmor Edith Felina-Hytönen och farfar Artturi Hytönen som startade butiken med kläder för damer. Sedan tog Tuula Hytönens far Helge över och nu driver hon den medan dottern har öppnat en filial i Tölö.
– Vi har klassiska damkläder som passar kvinnor i alla åldrar. Hattar, klänningar och plagg som klär de flesta figurer. Kundkretsen är bred och kommer inte bara från Helsingegatans kvarter utan också från till exempel Nordsjö och Hagalund. Och visst är det härligt med trogna kunder som handlat i butiken nästan sedan starten, säger Tuula Hytönen.
Helsingegatan kan dessutom ståta med Barnträdgårdsmuseet i Ebeneserhuset, museet är det enda i sitt slag i Finland och ett av väldigt få i Europa. Här startade man den första barnträdgårdslärarutbildningen hos oss och i huset verkade förr också barndaghem. Eftersom allt fler barnfamiljer bor i området öppnar Helsingfors stad inom en snar framtid ett nytt finskspråkigt daghem i huset.
Museet är öppet för allmänheten en enda dag i veckan, på fredagseftermiddagar, och det råder ingen trängsel en ruggig dag i november. Men under andra vardagar kommer daghemsgrupper för att titta och testa gamla leksaker, bygga med klossar och prova hur det känns att arbeta vid hyvelbänk eller tvätta dockkläder på tvättbräde.
Man ser allt fler barnfamiljer i kvarteren, massor av unga människor som uppenbarligen bor här och till den sympatiska atmosfären bidrar äldre människor som är hemmastadda i kvarteren sedan decennier.
Marianne Haarakangas,
fastighetsförmedlare