Ingvar Carlsson: ”Sveriges svek 1990 är ett missförstånd”
När Sveriges dåvarande statsminister Ingvar Carlsson lät bli att ringa president Mauno Koivisto den 26 oktober 1990 kunde han knappast ana följderna. Sverige inledde förhandlingarna om EU-medlemskap utan att meddela Finland. ”Sveket” har gnagt som ett san
Händelserna hösten 1990 dök upp än en gång i samband med festseminariet ”Mauno Koivistos arv” i Helsingfors i går. Ingvar Carlsson var hedersgäst och en av talarna på det välbesökta seminariet som hölls på Koivistos 94:e födelsedag på Folkets hus i Helsingfors.
I dag säger Carlsson till HBL att ”sveket” var ett enda stort misstag och att han inte då kunde ana att den finländska statsledningen skulle agera som den gjorde – och definitivt inte att saken skulle väcka irritation än i dag.
Frågan är aktuell i den pågående Natodebatten där det alltjämt frågas om Sverige kan gå bakom Finlands rygg också ifall det blir aktuellt med ett Natomedlemskap.
Svenskt ”dubbelspel”
Mauno Koivisto och hela regeringen ansåg hösten 1990 att de goda svenskfinska relationerna hade kraschat för att Sverige spelade ett dubbelspel genom att svika sina löften till Finland och försöka kila förbi oss in i EU (EG på den tiden). Bägge länderna förde då förhandlingar om medlemskap i frihandelsområdet EEA och man hade kommit överens om att hålla varandra underrättade om någotdera landet planerade regelrätta medlemsförhandlingar med EG.
För Koivisto hade det nordiska samarbetet under det kalla krigets slutskede varit en besvikelse. Hans reaktion hösten 1990 på det som han uppfattade som Sveriges plötsliga omsvängning kan ses mot den bakgrunden. Förra kanslichefen och president Koivistos närmaste man, Jaakko Kalela citerade på lördagen ur Koivistos sista bok från år 2008 där han konstaterar att ”länder som Tyskland och Frankrike ser ut att förstå Finlands utgångspunkter bättre” (än de nordiska).
”Ingen stor fråga”
Ingvar Carlsson såg då, och ser i dag, helt annorlunda på saken.
– Det uppstod en viss irritation mellan våra länder. Det handlade mest om ett missförstånd. I Finland upplevdes den skrivelse regeringen (26.10.1990) sände till Sveriges riksdag som en plötslig och överraskande omsvängning i den svenska inställningen till medlemskap. Jag ser det som resultatet av en process som började redan 1988.
– Inte ens vår riksdagsgrupp fick reda på det förrän på förmiddagen samma dag som regeringen gick ut med det. Vi uppfattade inte detta som ett så stort och viktigt beslut.
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen fick då besked om att regeringen börjar behandla de motioner som folkpartisterna och moderaterna hade ställt och där de krävde att EGmedlemsförhandlingarna inleds. Det tycker Ingvar Carlsson fortfarande var relativt odramatiskt.
– För oss var det inte en stor frå ga denna skrivelse, i Finland blev det en stor fråga. På Finlands ambassad visste man ju (vad som var på gång). Jag trodde ju att det här var ganska välrapporterat.
Carlsson hade, med facit på hand, rätt i sitt antagande. Ur rapporterna som Finlands förra Stockholmsam bassadör Björn-Olof Alholm skickade till Helsingfors framgår det tydligt att ambassadören kände till den svenska regeringens allt positivare inställning till ett medlemskap. I en rapport påpekar han att statsministern (Ingvar Carlsson) är positivare till saken än han låter förstå i of fentligheten. Koivisto, statsminister Harri Holkeri och utrikesminister Pertti Paasio hade tillgång till rapporterna och måste rimligen ha insett vart Sverige var på väg.
Klarade upp med Koivisto
– Jag kallar det ett missförstånd. Hade jag förstått att det skulle tolkas såsom det gjordes så hade jag försökt flytta på det någon vecka till. Men det var ganska bråttom för det här skulle ingå i en skrivelse som handlade om ekonomi och energipolitik, så den gällde inte bara den här frågan. Fick ni någonsin saken uppklarad sinsemellan, du och Koivisto? – Ja det ordnades en särskild konferens här i Helsingfors dit man inbjöd mig och där Mauno Koivisto var närvarande. Där fick jag utförligt redovisa för hur vi tänkte då.
– Så träffades ju Koivisto och jag fram för allt i Stockholm flera gånger, speciellt i samband med att hans böcker kom ut. Jag tycker ju att vi lyckades klara ut det. Kunde du ana att det skulle bli en så här traumatisk upplevelse för Finland att man fortfarande talar om den? – Nej, det trodde jag nog inte!
I sitt anförande påpekade Carlsson att Finlands och Sveriges relationer aldrig, efter separeringen för över tvåhundra år sedan, har varit lika goda som i dag.
Det gamla grollet slätade han ut med att påpeka att EGmedlemskapsförhandlingarna ju slutligen resulterade i att först Finland och sedan Sverige godkände medlemskapet i sina respektive folkomröstningar.
– Då kan man väl säga att ”slutet gott allting gott”.
I Finland upplevdes den skrivelse regeringen (26.10.1990) sände till Sveriges riksdag som en plötslig och överraskande omsvängning i den svenska inställningen till medlemskap. Jag ser det som resultatet av en process som började redan 1988.
Ingvar Carlsson