Palestinier och israel kämpar för freden
Konflikten mellan Israel och Palestina kan ta slut snabbare än många tror. En folkrörelse som funnit våldsspiralens meningslöshet förenar motpolerna till kamp för fred med antivåldsmetoder.
Ahmed Helou är tidigare Hamasaktivist medan Moran Zamir har stridit i Israels armé i Gaza. I dag på Internationella solidaritetsdagen för Palestina berättar de varför de lagt vapnen åt sidan och hur de kämpar för freden.
Moran Zamir är tidigare soldat i Israels armé och har stridit i Gaza. Ahmed Helou är palestinier som suttit i fängelse för sina dåd inom terroristklassificerade Hamas. Båda har lagt ner vapnen för att bygga fred inom Combatants for Peace.
Den ideella organisationens mål är att sätta punkt för konflikten i Mellanöstern genom handfasta insatser i vardagen. Israeler i Jerusalem förenas med palestinier i Jeriko, idkar upplysning, bygger upp hus som bombats sönder och inrättar lekparker åt barn på Västbanken – tillsammans. Men eftersom verksamheten är relativt småskalig och Västbanken varit ockuperad i 50 år vågar ingen gissa när bestående fred kan bli verklighet.
– Vi jobbar för omedelbar fred. För varje timme som går kan vi förlora en vän, säger Ahmed Helou.
Optimismen kan kännas främmande för dem som följt krisen och den extremt tröga fredsprocessen på distans i årtionden, men Moran Zamir säger att verkligheten är mer komplex än så.
– Följer man bara nyheterna kan man bli riktigt pessimistisk, men den underjordiska verksamhet som pågår syns i aldrig nyheterna. Ändå kan man känna av den, och även om jag är optimist till läggningen är min känsla att konflikten kan ta slut snabbare än någon räknar med.
Monster i barnets ögon
Fredskombattanterna besöker Finland med anledning av Internationella solidaritetsdagen för Palestina som firas i dag. Sett till Moran Zamirs bakgrund var oddsen dåliga för att han någonsin skulle fira en sådan dag. Han är född och uppvuxen i södra Israel i en liten och vänsterorienterad kibbutz som sett sig själv som sionismens pionjär.
– Det var en märklig blandning av uppfattningar, att alla är lika värda, men att landet tillhör oss, säger han.
Kibbutzen ligger bara 800 meter från gränsen till nuvarande Västbanken. När Moran Zamir, 30, föddes hade våld på bägge sidor om gränsen präglat vardagen i 20 år.
– Då uppfattade kibbutzen sig som gränsbevakare, att vi skulle skydda dem som levde längre in i landet från hotet från araberna.
Han var bara sex år när Osloavtalet – en milstolpe i Mellanösternprocessen – undertecknades, men han minns framtidstron, hur familjen besökte palestinska byar på andra sidan gränsen, hur man trodde att freden skulle bestå. När Zamir fyllde 13 utbröt en ny våldsvåg med bombningar och terrordåd.
– Det var som om en dröm hade krossats, allt bara gick i kras. Varje gång man gick utomhus var det med risk för livet. Människorna på andra sidan gränsen blev ett konstant hot mot oss. Då upplevde jag dem som monster som bara ville döda oss.
Känslan förstärktes i de övre tonåren då en palestinier sköt ihjäl ett nygift par precis utanför kibbutzen.
– Rädslan kom riktigt nära inpå, säger Zamir.
Därför upplevde han en lättnad när Israels armé åter gick in i Västbanken.
– Soldaterna blev hjältar i mina ögon, de var de enda som äntligen gjorde något. Jag anade nog att soldaterna också gör sådant de inte borde göra, men den stora bilden var klar: vi är de goda, vi vill bara försvara oss själva, säger han.
Sprickor i bilden
I Moran Zamirs släkt fanns inte en man som inte skulle ha stridit i armén, och hans morfar var en av de stora krigshjältarna.
– Vapenvägrare betraktades som avskum. För mig var det en självklarhet att gå med i stridstrupperna, säger han.
Zamir tog del av ett studieprogram som förbereder för armén. Samhällsstudierna öppnade hans ögon för en annan verklighet.
– Jag träffade en man i den palestinska delen av Jerusalem. Han höll på att bygga upp sitt hus för sjätte gången, efter att Israel hade krossat det fem gånger. Det var första gången det uppstod en spricka i min bild av palestinierna, säger han.
Sprickorna blev fler, och bilden sprack för gott när Zamir tjänstgjorde i armén, under en sedvanlig operation i Gaza. Israels trupper brukade ockupera bostadshus och använda dem som militärbaser. De boende flydde oftast av rädsla, men inte alltid.
– Vi kommer in i huset, trettio soldater, beväpnade till tänderna. På soffan ligger en man som saknar ett ben, men framför allt saknar han allt vad rädsla heter, säger Zamir.
Han minns hur mannen på flytande hebreiska berättar om sitt förflutna, om en tidigare arbetskarriär i Israel, om hur han gifte sig och fick flera barn med en palestinsk kvinna som var israelisk medborgare, om hur han blev utvisad till Gaza när intifadan började, om att han inte fått träffa sin familj på sju år, om hur han återupptagit sin apelsinodling, om hur han förlorade benet sedan en israelisk drönare av misstag fällt en bomb över hans gård och om hur israeliska bandschaktare har mejat ner alla hans apelsinträd.
– Han frågar oss lugnt vad vi ytterligare vill honom sedan vi har tagit hans familj, hans ben och hans utkomst. Jag har aldrig hittat ett svar på hans fråga, säger Zamir.
– Jag började undra om vi faktiskt är de goda och de är de onda, eller om det är mer komplicerat än så. Alldeles uppenbart är vi de starkare, som en jätte mot en kanin. Men
om vi verkligen är de goda, varför behöver vi då alla de här vapnen, pansarvagnarna och flygplanen mot de svaga som inget har?
Som soldat försökte Moran Za- mir förgäves skjuta bort de här tankarna. Efter fullgjorda tre år i stridstrupperna åkte han utomlands för att glömma eländet i hemlandet, men hemlandet glömde inte honom: varje år kallades han in för repövning.
– Jag ville inte sitta i fängelse så jag gick repövningarna, men det blev svårare för varje år.
Som 25-åring besökte Zamir en minnesgudstjänst för krigets alla offer, både de israeliska och de palestinska.
– Minnesdagen samlar alla kring samma budskap – låt oss stoppa kriget. Känslan är så stark. Jag känner att jag hittat min plats, mitt budskap, säger han efter att han gått med i Combatants for Peace.
Hamas som livlina
Det är där Moran Zamir han träffat Ahmed Helou, en 45-årig före detta Hamasaktivist. Helou växte upp som en andra generationens flykting i Jeriko på Västbanken, uppfostrad av far och farföräldrar. Som pojke fick han höra skräckhistorier om hur israelerna behandlar palestinier och hur många döda kroppar familjen sett under flykten till Jeriko.
– Det gjorde mig arg och förbittrad. Jag började hata inte bara israelerna utan alla judar.
När Israel attackerade Libanon deltog Helou för första gången i demonstrationer, kastade sten mot israelisk armé.
– Jag var tio år och det enda jag tänkte på var hat och revolution när jag såg vad judarna gjorde åt min far och farfar.
Folkresningen kom när Helou var femton och ”full av styrka och energi”.
– Det var dags för mig att ge utlopp för min vrede, säger han om beslutet att gå med i den andra intifadan, och det under den mest radikala av rörelserna.
– Jag valde Hamas för att de lovade att sätta stopp för ockupationen, återta alla våra landområden och döda alla judar. De representerade vad jag var ute efter.
Helou började med stenkastning och med att tillverka förbjudna palestinska flaggor. När han var 20 grep den israeliska armén honom. Han dömdes till tre och ett halvt år i fängelse, men kom undan med sju månader.
– Det var först där och då jag träffade folk med andra tankar och annan världsbild. Och så fick jag en chans att läsa böcker. Palestinierna hade sina knep och gjorde så att fängelset snarare påminde om ett universitet, säger han.
Besökte sin egen grav
Ahmed Helou satt i fängelse när Osloavtalet slöts, men han fick veta om det när familjen besökte honom. Det fick honom att se konflikten ur ett nytt perspektiv.
– Ena dagen var den palestinska flaggan förbjuden, nästa dag tillåten. Ena dagen strider vi mot varandra, nästa dag skakar våra ledare hand. Det fick mig att tro att det måste finnas en annan väg, en antivåldsväg, för att få tillbaka våra områden utan att vi förlorar fler vänner, säger han.
Efter fängelset lämnade han Hamas och blev volontär i Röda halvmånens ambulanstjänst. Men framtiden blev inte som Helou tänkt sig. Upplopp och gatustrider bröt ut. Helou minns en skottlossning som nästan kostade honom livet.
– En kille sackar ihop, jag springer för att hjälpa och när jag kommer fram ser jag att det är en av mina kompisar, Feras. Jag bär honom i mina armar mot ambulansen.
Plötsligt faller han till marken med Feras i armarna. Han hinner förstå att han själv är skadad när folk ropar på hjälp. Sedan förlorar han medvetandet. Ahmed Helou ligger i koma i tre dagar och på sjukhus i några veckor.
– De sköt mig bakifrån. Kulan är fortfarande kvar i min rygg, inuti ett ben. Jag har ingen känsel kvar i hela ryggen, säger han.
När han kommer ut från sjukhuset får han höra att Feras dött i skottlossningen. Hans bror skjutsar honom till graven för att hedra minnet av kompisen.
– Där är fyra nya gravar. Feras ligger i den första, vår sjuttonåriga kamrat i följande och en kille som delade ambulans med mig på väg till sjukhuset i den tredje, säger Ahmed Helou. Den sista graven är tom. – Brorsan berättar att familjen hade förberett den graven åt mig. De var säkra på att jag skulle dö när jag låg i koma.
En bild av mänsklighet
Ahmed Helou studerar färdigt, och fortsätter med volontärjobbet. I ett skede frågar flickvännen om han vill jobba i en workshop med israeler.
– Jag frågar henne hur hon tror jag kan jobba med dem som försöker döda mig, men eftersom hon lyckas fixa inresetillstånd åt mig lovar jag att åka.
Ahmed Helou träffar civila israeler i en liten kibbutz i norr. Det är hans första kontakt med den judiska fredsrörelsen Peace Now och första gången han samtalar med israeler om tvåstatslösningen och mänskliga rättigheter.
– Det var någonting fullständigt annorlunda än mina tidigare möten med israeler. Det var förvirrande men det ökade också mitt intresse. Jag ville veta mer.
Den vägen kom han i kontakt med Combatants for Peace och började jobba på en avdelning i Jeriko. Palestinier och israeler deltar tillsammans i återuppbyggnadsjobbet på Västbanken.
– Det är för att demonstrera den andra bilden av våra folk. Alla har sett bandschaktarna meja ner hus. Nu får de se oss bygga upp hus och lekparker. Vårt stora mål är att sätta punkt för konflikten, inte ockupationen. Får vi bara slut på konflikten betyder det också ett slut på ockupationen.
Aktivismen i den här rörelsen har fyllt mig med hopp. Kan det fungera på lägsta nivå kanske det också kan fungera på högsta nivå.
Moran Zamir, Combatants for Peace