Bland vårtsvin och giraffer

– Som rektorer är det er plikt att sköta om också ert eget välbefinnande, avslutade högsta bossen sina inledningsord till oss under rektorsdagarna förra veckan.

Sagt och gjort, när dagarna var över styrde jag kosan mot flygplatsen och hoppade på flyget till Johannesburg. Eller egentligen var det först i Paris som jag hoppade på det flyget – en så enorm bjässe i två våningar att jag inte ens märkte när vi lyfte!

När jag för två år sedan besökte min syster i Sydafrika tänkte jag att det skulle bli en engångsföreteelse, främst på grund av den långa flygresan. Men här är jag nu igen, denna gång i ett naturreservat norr om Johannesburg. Landskapet täcks av högt gulnat gräs, buskar och lite träd. Savann, säger jag för mig själv och ser min geografilärare från högstadiet för mitt inre. Trodde jag då att jag decennier senare skulle vandra bland giraffer och zebror på savannen? Knappast.

Visst hade min syster berättat att vi skulle bo inne på viltreservatet bland djur som strövade fritt omkring, men inte hade jag ändå kunnat föreställa mig hur otroligt det faktiskt skulle kännas att se en flock zebror stå och beta bakom husknuten eller pyttesmå vårtsvinskultingar leka tafatt i den röda sanden.

Girafferna får vi leta efter. Vi åker till ett vattenhål omgivet av akaciaträd, giraffernas favorit. Några vattenbockar traskar omkring i vattnet och antiloper av olika slag – nyala, kudu, impala – betar vid stranden. Inga giraffer syns till. Vi väntar. Plötsligt rör några trädstammar på sig och ett giraffhuvud dyker fram ur trädets bladverk. Vi viskar för att inte skrämma bort den. Och då kommer det fram en till och en till … Vi räknar till nio giraffer, varav två kalvar. Den ena vill dia sin mamma men hon är inte intresserad. Då lägger den sig på knä vid vattnet och stillar sin törst. Jag känner mig lika hänförd som David Attenborough i sina naturprogram och jag fylls av en inre ro. Detta är något att komma ihåg när det hettar till i vardagen hemma igen.