Den stora och viktiga berättelsen handlar om att kvinnor inte längre accepterar att bli trakasserade och inte längre tänker vara tysta. Det är en revolution.

Det dröjde lite men nu är Svenskfinland med. En Facebookgrupp fick på sex dagar över 20 000 medlemmar och otaliga vittnesmål.

Susanna Ginman om #dammenbrister i ledaren på sidan 4

Redan i tisdags, dagen före uppropet Dammen brister offentliggjordes, gick elever från Övningsskolan i Vasa ut med sitt upprop #Övistoo. 224 ungdomar, flickor, med anknytning till Övningsskolan i Vasa kräver ett slut på tystnaden kring sexuella trakasserier i sin skola.

Det finns människor som tror att sexuella trakasserier inte förekommer i Svenskfinland. I så fall är det dags att tänka om. Tystnaden är särskilt påtaglig i så små sammanhang som Svenskfinland.

Uppropet Dammen brister

har samlat drygt 6 000 underskrifter digitalt under mindre än en vecka. Det är en stor andel av de finlandssvenska kvinnorna.

Vittnesmålen i gruppen, av vilka en del publiceras i anonymiserad form, är tydliga och i många fall skakande. Eftersom de har skett i vår omedelbara närhet kommer de oss nära. Kvinnor och flickor berättar om sinsemellan olika slags upplevelser – små flickor som utsatts för grovt sexuellt utnyttjande av släktingar, våldtäkter, misshandel, fysiska och verbala trakasserier, förakt och nedsättande uttalanden. Det handlar om allt från regelrätta brott till nedsättande och obehagliga situationer.

Det gemensamma är att de som har utsatts för övergrepp är i en utsatt position, beroende av förövaren. Och att det är offret som känner skammen. Det gör det särskilt svårt att tydligt visa att gränsen har överskridits. Ett syfte med uppropet är att det ska bli lättare att säga nej, att säga ifrån i konkreta situationer.

Det handlar främst om makt, inte om sexualitet. Eftersom sexualitet är så intimt och så personligt blir sexuella övergrepp särskilt smärtsamma och skadliga.

Den kampanj

som har uppstått under devisen #metoo, #jagmed, #dammenbrister är värdefull och kraftfull för att de utsatta vägrar bära skammen och kräver att förövarna ska ställas till svars, att tystnadskulturen ska brytas. Det är möjligt eftersom det handlar om en rörelse, om att kvinnor går samman och ingen hängs ut ensam.

Det finska Finland kommer på efterkälken och på finska råder tystnad fortfarande.

I Sverige har reaktionen varit mycket kraftig: skådespelare i gruppen #tystnadtagning, journa- lister i #deadline, sångare i gruppen #visjungerut, politiker i #imaktenskorridorer, lärare i #tystiklassen, präster i #vardeljus, kvinnor i teknikbranschen i #teknisktfel, jurister i #medvilkenrätt.

Vid många företag och institutioner i Sverige har utredningar startats, inom mediebranschen har vissa programledare fått gå och Svenska Akademien har avslutat sitt samarbete med mannen som kallas Kulturprofilen.

I Dagens Nyheter säger professorn i kvinnohistoria Christina Florin att det finns flera likheter mellan det som nu händer i Sverige och kampen för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet.

I Finland är reaktionen inte lika stark, inte ännu. Men den här rörelsen och kampanjen är inte slut.

Som alltid i stora grupper

finns det många olika åsikter och reaktioner. Det finns också en oro för att de kvinnor som har berättat om övergrepp under sitt eget namn hängs ut, eftersom hemliga grupper på Facebook, särskilt i den här storleksklassen, egentligen inte är hemliga. Det är fint att initiativtagarna och administratörerna har varit tydliga med kravet på anonymitet nu när uppropet har publicerats, både för dem som utsatts och dem som anklagas. Förövare ska ställas till svars, inte hängas ut. Då kan ett enda misstag äventyra den stora saken.

Den stora och viktiga

berättelsen handlar om att kvinnor inte längre accepterar att bli trakasserade och inte längre tänker vara tysta. Det är en revolution.