Arbete som miljöfråga

”Det är något djupt obekvämt med tanken om mindre arbete som en samhällelig strategi. Samhällen har väl alltid blomstrat av sina medlemmars aktivitet? Men nu är det kanske inte arbetet vi behöver minska på, utan uttryckligen lönearbetet.”

NORA HäMäLäINEN

är forskare i filosofi.

ISara Lidmans roman Nabots sten plockar bondhustrun Anna-Stava myrpors när hon är ute och går med sin man, för hon ”oroades att dem skulle möta folk som kunde undra i vad för ett ärende dem gingo, utan arbetsredskap?” Det vore försmädligt om någon såg henne, en vuxen käring, rännande i skogen till ingen nytta.

Något av det där kan jag också minnas från min barndom, från min farmors generation: en överdriven omsorg om att inte framstå som lat, vare sig inför andra eller sig själva. Att alltid ha något för händerna. Här ska ingen behöva komma och säga att man inte är en arbetsmänniska.

Som barn kunde jag se på det som en fåfänglighetens teater. Mina föräldrar var inte sådana och varken de eller skolan försökte uppfostra oss till ständig verksamhet. Småbrukarniten försvann med den första utbildade och i egentlig mening urbana generationen.

Men frågan är om den egentligen försvann, eller om den genomgick en förvandling. Där plockandet och fixandet kring hus, gård och marker blev irrelevant för försörjningen, tog ett annat lika nödvändigt fixande vid: studier, lönearbete, karriär, förtroendeuppdrag, frivilligarbete. Runt omkring mig ser jag folk i flera generationer som är allvarligt arbetsberoende, som småskryter med vad de måste hinna med till följande vecka, hur de har tackat ja till för mycket, hur det ena och det andra har hopat sig. Jag är definitivt en av dem. Det finns en njutning och en nödvändighet i den här myckenheten.

Med vårt arbete upprätthåller vi den mänskliga världen.

Isitt svar (16.11) på min senaste söndagskolumn (12.11) försvarar J. P. Roos ett avskaffande av den obligatoriska pensionsåldern och noterar att det är ”mycket nyttigt för samhället” om friska och arbetsvilliga äldre fortsätter arbeta. Han ger ingen motivering för varför det är nyttigt för samhället, kanske för att nyttan av arbete brukar ses som något fullständigt självklart. Ju mer desto bättre.

Att vi alla borde lönearbeta mera är en idé som har delats av såväl borgerliga partier som socialdemokrater. Dels är de alla fokuserade på ekonomisk tillväxt och bortser gärna från att tillväxten inte nödvändigtvis är knuten till arbetstimmar, dels är alla intresserade av att få in tillräckligt med skattemedel för att hålla i gång den offentliga sektorn, utan att till exempel gå in för att beskatta ägande i högre grad. De har också varit oroliga för de problem med försörjningsbalansen som den åldrande befolkningen medför.

Eftersom vi också känner oss nyttiga när vi lönearbetar, har vi svårt att ifrågasätta den här visionen. Även då det mänskliga arbetet hela tiden blir mer produktivt, går vi alltså med på att vi ändå bör arbeta mera. Men det här är något vi kanske kommer att få revidera under de närmaste åren.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet (15.11.2017) menade Christer Sanne nyligen att en hållbar livsstil kräver att vi i västländerna kollektivt arbetar mindre, konsumerar mindre, och i stället tar ut den ökade produktiviteten i mer fri tid för alla. Inlägget är ett eko av en internationell debatt.

Alex Williams argumenterar i The Independent (29.8.2016) för en övergång till tre dagars veckoslut. Främst tycks han tänka sig en övergång till längre dagar från måndag till torsdag, för att eliminera fredagen som arbetsdag och därmed få ner förbrukningen av bränsle och el. Men han hänvisar också till en artikel av ekonomerna David och Mark Weisbrot (2006), som har jämfört arbetsveckans längd och miljöpåverkan mellan USA och Europa, och kommit fram till att amerikanerna, om de arbetade lika lite som européerna, kunde få ner sina koldioxidutsläpp med 20 procent.

Om debatten om downshifting för några år sedan handlade om unga vuxna som söker bättre livskvalitet, ses det i dag av allt fler som en livsviktig miljöfråga. Och man behöver inte nödvändigtvis vara vänster för att tänka i de här banorna, för klimatuppvärmningen sker inte på vänster-högerskalan.

Hur mycket vårt arbete påverkar miljön beror förstås på vad vi gör. Har vi långa resor till och från arbetet, långa resor i tjänst, ett arbete som syftar till att tillverka saker med stor miljöpåverkan? Eller tar vi cykeln och jobbar med människor eller med att reparera saker som annars skulle slängas bort och ersättas med nya? Har vi en hög lön som möjliggör resor och konsumtion? Arbete är inte per automatik mer miljövådligt än fritid, eftersom människor har en benägenhet att bland annat åka omkring och nyttja uppvärmda, upplysta lokaler även på fritiden.

Men om det nu är så att man genom reducerade lönearbetstimmar på befolkningsplan kunde få ner utsläppen till en lägre nivå? Skulle det då inte vara något att sträva efter, genom att uppmuntra människor att gå i pension, gå ner i arbetstid, välja bort extrajobb?

Det är något djupt obekvämt med tanken om mindre arbete som en samhällelig strategi. Samhällen har väl alltid blomstrat av sina medlemmars aktivitet? Men nu är det kanske inte arbetet vi behöver minska på, utan uttryckligen lönearbetet.

Lönearbete låser fast människor i verksamheter och strukturer där de inte själva kan välja bort onödiga eller skadliga element. Som akademiker har jag till exempel lätt att välja bort arbetsresor: jag kan åka på färre konferenser och läsa fler böcker från biblioteket i stället. Det här är ett ganska ovanligt privilegium: de flesta reser om chefen säger det, och kan till exempel inte påverka sin arbetsplats miljöstrategi, bara verka inom ramen för den.

Distansarbete kan vara bra i vissa fall. Men med mer fritid kan människor själva bättre reglera tempot för sin aktivitet, sova mera, pyssla mera med sin näromgivning, umgås med sina vänner och familjer, göra saker bättre i stället för att göra mer.

Till alla oss som älskar att arbeta, och som uppfostrats till att mäta vårt människovärde i verksamhet: Kanske kan en del av vår flit och nit åter behöver kanaliseras om.

Kanske behöver vi dissociera oss mentalt från en produktionsapparat som i allt mindre grad behöver vår tid, och sedan på nytt ställa frågan om hur samhället borde vara organiserat.