En biokväll med avantgardistiska förtecken
nutida musik Musik till fyra kortfilmer. defunensemblen: Hanna Kinnunen, flöjter; Mikko raasakka, klarinetter; Lily-Marlene Puusepp, harpa och keyboard; emil Holmström, piano; Markus Hohti, cello; sami Klemola, skivspelare och effekter; timo Kurkikangas och Anders Pohjola, ljudplanering. Biografen Union 1.12.
■ Den stämningsfulla kvartersbiografen Union på Brobergskajen är platsen för Defunensemblens konsertserie. Följaktligen var det bara naturligt att musik kombinerades med filmkonst vid seriens fjärde konsert i fredags.
Ensemblen, som specialiserar sig på elektroakustisk konstmusik, skapade mestadels improviserade ackompanjemang till fyra mycket olika kortfilmer från 1940–60-talen. Gemensamt för dem alla var dock att de är stumfilmer gjorda långt efter ljudfilmens intåg.
London–Brighton (1953), en fast motion-film av BBC, föreställer under sina fyra minuter en tågresa på ungefär 80 kilometer. Filmen visades två gånger, först med ett ljudlandskap inspelat i Helsingforsmetron samt dess västra förlängning och sedan med en improviserad bakgrund där musikerna även imiterade tågets ljud.
Enligt Defunensemblens konstnärliga ledare Sami Klemola och klarinettist Mikko Raasakka är ensemblens improvisationer väl planerade i förväg vad till exempel strukturerna och klangerna beträffar.
Det var mestadels fråga om fält där texturen var antingen pointillistisk eller bestod av längre toner som lyfte fram klangfärgaspekten. Musikerna manade fram ett antal olika stämningar, från lyriska till spänningsladdade och aggressiva.
De tre olika bröderna i Lotte Reinigers Die Goldene Gans (Den gyllene gåsen), efter en saga av bröderna Grimm, karakteriserades läckert om än litet bullersamt i början. Här hade även andpipan sin humoristiska roll. Det är underligt att tänka på att Reiniger gjorde denna dekorativa silhuettanimation 1944 i Berlin, mitt under brinnande krig.
Stan Brakhages Mothlight (1963), ett abstrakt och fängslande verk där bildmaterialet består av malfjärilarnas vingar, fick sällskap av ett elektroniskt brum.
Under rysk-amerikanska Maya Derens avantgardistiska dansfilm Ritual in transfigured time (1946) spelade ensemblen avsnitt ur Bryan Jacobs komposition Dis un il im ir (2013). Här fick de enskilda detaljerna större betydelse än i den improviserade musiken. Improvisationen visade emellertid sin uttryckskraft då Derens surrealistiska vision nådde sin frenetiska höjdpunkt.
Filmkonserten inledde en minifestival som fortsatte på lördagen med en konsert där verk av bland annat Karlheinz Stockhausen samt ett uruppförande av Jarkko Hartikainen stod på programmet.
Enligt Defunensemblens konstnärliga ledare är ensemblens improvisationer väl planerade i förväg vad till exempel strukturerna och klangerna beträffar.