Globaliseringen lyfte Finland
Tarja Halonen har levande minnen från efterkrigstidens knappa år och kan jämföra med dagens Finland. – Internationaliseringen har inneburit den stora förändringen. Jag minns så väl det fattiga, efterkrigstida Finland. Jag minns hur det såg ut i Helsingfor
Den största förändringen i Finland sedan efterkrigstiden är globaliseringen, säger president Tarja Halonen i dagens intervju.
– Den förändrade allt. Finland reste sig på några årtionden från att ha varit ett slutet och fattigt land. Efter kriget rådde en stor optimism i hela Europa, men en yngre generation kan nog inte förstå hur fattigt det var.
President Tarja Halonen, 73, tar emot i sitt kontor på Broholmen i Helsingfors. Härifrån sköter hon i dag sina många internationella uppdrag, främst för FN:s räkning. Hon leder också sin egen stiftelse för hållbar utveckling, TH Global Sustainability Foundation.
Tarja Halonen tvekar inte en sekund då hon får frågan om vilken som är den största förändringen i Finland sedan efterkrigstiden.
– Globaliseringen förändrade allt. Finland reste sig på bara några årtionden från att ha varit ett slutet och fattigt land. Efter kriget fanns i hela Europa en stor optimism. Freden hade kommit och man ville bygga upp det nya. En yngre generation som är van vid internet kan inte förstå hurdana villkoren var på den tiden. När jag berättar att vi köpte vår första radio 1956 så tittar dagens unga på mig som om jag berättade om dinosaurier.
Fattigdomen var utbredd?
– Jo, fattigdomen var då mycket större och mera utbredd. Den var synligare och mera konkret. Alla visste då vilka spelreglerna var, vad som krävdes för att resa sig ur fattigdomen. Ingen blev utpekad som skyldig till sin misär.
– I dag finns också fattigdom, men den är så mycket mera splittrad. Den är lite som mosaik, finns lite här och där, men är inte så synlig. Därför reagerar vi sämre på den. Det är lättare att känna solidaritet med fattiga länder långt borta, det kollektiva ansvar vi fick på 1960-talet lever kvar.
Hur har jämställdheten utvecklats från din ungdom?
– Finland har alltid varit en föregångare vid sidan av de andra nordiska länderna. Att vi var först med kvinnlig rösträtt berodde på att reformen genomfördes som en del av vår självständighetsprocess. Ofta genomförs viktiga reformer i samband med stora omvälvningar som självständighet. Valreformen 1906 var en reaktion på det ryska förtrycket.
– Skillnaden jämfört med många andra länder var att Finlands kvinnor konkret grep den makt som de kunde nå när de fick chansen. Kvinnorna var i stor utsträckning med i förvärvslivet redan på 1930-talet. De gick ute på stan och betraktade sig som jämställda.
– På 1960-talet var vi föregångare, inte bara när det gällde jämställdhet mellan könen, vi var banbrytare också när abort legaliserades, familjerådgivning infördes och kriminaliseringen av homosexualitet upphörde.
Lika lön avlägsen
Samtidigt som Tarja Halonen räknar upp stora framsteg påminner hon om att jämställdheten inte är fullbordad.
– Så här inför Finlands 100-årsjubileum blir bilden tydligare. Vi har massor av orättvisor som vi inte identifierat, för att vi trott att allt är bra. Orättvisor i arbetslivet har man talat länge om, men det tycks vara ytterst svårt att genomdriva till exempel lika lön.
– Flyktingkrisen påminde oss om att vi fortfarande har problem då könen konfronteras med varandra. Unga män som inte kände till spelreglerna uppförde sig väldigt illa i främst Tyskland och Frankrike, men också hos oss. De unga männen från Mellanöstern var problemet, trodde vi, tills vi insåg att våra egna män också uppför sig illa.
Metoo tycks vara väldigt allmänt ?
– Det är överraskande hur många som drabbats. Också i min egen gamla skola här i Berghäll utreder man nu ett fall med en lärare. Fenomenet är mycket större än man trott.
– Det positiva är att ögonen har öppnats på folk. Jag har jobbat med dom här sakerna i FN:s regi. Målet är att främja sexuell hälsa, sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter. Men när jag talade om arbetet i FN visade medierna sitt stora ointresse. ”Det är bara Halonen som tjatar”, tycktes man resonera då.
Har ni några framgångar att rapportera?
– Jo, FN:s befolkningsfond UNFPA har fördömt tvångsäktenskap och kvinnlig omskärelse och stympning. Där har alla länder varit eniga, men hur stor betydelse det har i praktiken vet jag inte.
– När det gäller sexualundervisning möter vi däremot ett kompakt motstånd. Den frågan tycks vara mycket känsligare. Därför lanserade förre generalsekreteraren Ban Ki Moon sitt ”Every Woman Every Child-program”. Han har gett det vidare i arv till sin efterträdare António Guterres så arbetet fortsätter. Också jag sitter kvar i presidiet.
Hur ska ni få motsträviga länder att tro på er?
– Det råder en ganska stor enighet i många centrala FN-organ som WHO och Unesco om att man inte ens ska sträva efter att genomdriva förbättringar i många länder samtidigt, det är lönlöst. Utvecklingen måste ske land för land. Lyckas vi nå ett genombrott i ett land utnämns det till en förebild, till ett så kallat ”championland”. Idén är att vanlig hederlig avund ska få andra länder att ta efter championländerna. Det är främst i Latinamerika vi nu ser stora framsteg.
– Vi påminner om att utbildning är vägen mot större jämställdhet. I många fattiga länder har också kvinnorna insett vikten av utbildning och fyller universiteten. Men det gäller
att vara försiktig i kontakten med dem. Kvinnorna kan tappa framtidstron om vi berättar det vi vet från våra egna länder, att utbildning bara är en bit på vägen, men ingen garanti för att man når ända fram.
Metoo vanligt i politiken
När Tarja Halonen 1969 utnämndes till socialsekreterare för Studentkårernas förbund mötte hon snabbt fördomar.
– Jag efterlyste rådgivning om preventivmedel. Då sade de som bestämde att meningen är att studenterna studerar, inte ägnar sig åt sex. På det svarade jag att det ändå kan hända allt möjligt och frågade om det inte är enklare att dela ut p-piller än att studierna avbryts på grund av nedkomst. Då gav man efter så att studenthälsovården började ge sexualundervisning. Sverige var vår förebild. Jag besökte många gånger RFSU på den tiden.
Sedan flyttade du till fackföreningsrörelsen och blev jurist på FFC. Hurdan var den världen, mycket metoo?
– Metoo fanns överallt på den tiden. Men fackföreningen var ingalunda värst trots en total manlig dominans. När jag föreslog att FFC skulle kräva pappaledighet skakade dom bara på huvudet. Mitt svar var att jag förstår att 40-åriga gubbar inte bryr sig om frågan eftersom deras aktiva period är över. Då fick männen bråttom att klappa mig på axeln och försäkra att de nog fortfarande vet hur det går till.
– Jag har faktiskt bara positiva minnen från FFC. Jag var den första kvinnliga juristen. Min första arbetsdag 1970 ringde någon förtroendeman upp och ville tala med en jurist. Tala med mig, uppmanade jag och fick svaret ”Sedan när har kvinnor blivit jurister?” Från och med i dag, svarade jag. Det var en stund tyst i luren, sedan började vi avhandla ärendet. Nej, på FFC hade jag inga större problem, betydligt värre metoo-fall har jag upplevt i politiken.
Ge några exempel?
– Nej! Har du metoo-erfarenheter från dina tolv år som president? – Nej, åldern hjälper mot metoo, men skapar andra utmaningar. Jag minns förhandlingar i Saudiarabien med kung Abdullah. Allt var strikt så länge kamerorna surrade, men så snart dörrarna stängdes kunde vi tala fritt. Jag varnade för att det finns en dold kvinnokraft som han inte skulle underskatta. Jag hade nämligen tidigare träffat lokala kvinnor som så snart alla karlar gått sin väg kastade av sig slöjorna och plötsligt framstod som militanta feminister. När jag varnade Abdullah för att han inte kan tygla den här dolda kvinnokraften alltför länge höll han med. Du har någon gång sagt att du upplevde att du ringaktades som president för att du var kvinna? – Nej, jag har bara kritiserat medierna och här kan redaktören och den övriga pressen gärna se sig själv i spegeln. Det var medierna som på statsbesök bara skrev om storleken på min handväska. När svenskarna välvilligt kallade mig för muminmamma tolkade man det i Fin- land som kritik och fortsatte att skriva om skor och mäta storleken på handväskan så att substansen hamnade i bakgrunden.
– Jag var inte bara den första kvinnliga presidenten, jag var dessutom vänster och hade en radikal stämpel. Det blev för mycket för en del av eliten. Med folket hade jag däremot inga problem. När 88 procent av väljarna i en opinionsmätning stod bakom mig var det också fel, tyckte medierna, och klagade på att jag förstör Finlands rykte med så överlägsna siffror.
Man diskuterar åter presidentens maktbefogenheter. Nu vill en del ha tillbaka en stark president? – Koivisto sade i något skede att man gick för långt och tog lite för mycket makt av presidenten. Men alldeles bra tycks Sauli Niinistö klara sig.
Är välfärdsstaten hotad?
– Inte hotad, men vi måste rå om den. Det är likadant med hållbar utveckling som jag arbetar med via min stiftelse. Kan inte internationella organ som FN nå avtal och dri- va saker framåt måste var och en ta sitt ansvar.
– Ett klimatavtal är bara ett papper som statschefer undertecknar. Ska pappret få innehåll måste frivilligorganisationer, näringslivet och enskilda medborgare förverkliga det. Jag tror att till och med Trump nu förstår vikten av klimatavtalet, står han inte redan vid köksdörren och knackar på för att återansluta sig? Det är så med ingenjörer och direktörer som börjar göra politik att de råkar ut för ett plötsligt uppvaknande när frågorna som behandlas är så mycket mera invecklade än de trott.
Exempel på det hittar vi kanske också i vårt eget land? – Det var redaktören som sade det. Vad vill du ännu åstadkomma i livet?
– Jag vill vara frisk och fortsätta göra en samhällelig insats. Jag har många uppdrag i FN, fler än jag skulle hinna med för jag vill också ägna tid åt mina fem barnbarn.
I dag finns också fattigdom, men den är så mycket mera splittrad. Den är lite som mosaik, finns lite här och där, men är inte så synlig.
Tarja Halonen
President