En djupare och försåtligare form av segregering, för att inte ta till rena r-ordet är det alltför självklara mantrat att invandrare ’måste lära sig språket först’. Det måste man inte alls till en början.

Det finns en andra, försåtligare nivå av hur vi segregerar våra invandrare – i de mysvadderade krav vi ställer på dem, bland annat ifråga om språk.

I väntrummet på en vårdinrättning tänker många av oss stora saker, från den lilla oron och lyckan till större frågor om liv och död.

Vårdare ilar i korridorerna och vi slås allt oftare av tanken: Hur länge ska vi ha behörig arbetskraft att sköta hela den här ruljangsen? En dag är vi hundratusentals fler seniorer som gång på gång behöver vård, medan vi ständigt tack vare nya medicinska framsteg stegar ut till taxin och lever något bonusår igen – som gångna generationer aldrig fick.

Finländarna har börjat acceptera att vi behöver flera arbetande invandrare. Omkring 47 procent ger grönt för det, om invandraren kommer till ett jobb stiger siffran till 67 procent – visserligen med olika förbehåll. Det visar Helsingin Sanomat (3.12). Trots de senaste turbulenta åren i världen stiger siffran segt.

SFP har hedersamt hållit fast vid en klassisk liberal hållning till arbetsrelaterad invandring. Att förorda mera ung och frisk arbetskraft blandar ju förstås cocktailen av mänsklig öppenhet med en viss beräkning och egennytta, men i alla fall.

Allt flera finländare inser att de invandrarkritiska sloganerna är fel. Invandrarna tar inte våra jobb. De kommer för sådana arbeten som är för underbetalda och tunga för att intressera våra egna arbetslösa. Andra invandrar till sådana trendiga jobb för vilka det finns för få modernt kompetenta finländare.

Det är sant att de som har invandrat som flyktingar bara långsamt kommer ut i arbetslivet. Europeiska bedömningar visar att det kan ta ett årtionde innan en lågutbildad, slumpmässigt hitslungad invandrare står på samma streck som en infödd europé.

Det är inte enbart de nyinflyttades fel. Många har från dag 1 en grundläggande självbevarelsedrift om att var och en här på jorden försörjer och klarar sig själv – också när man lever mitt i traumatiska erfarenheter och har förlorat hus, hem, släktingar och företag där hemma.

Ur vår synvinkel behöver man då helt berättigat en andhämtningspaus för en nystart. Men om inte Finland samtidigt under det första halvåret kan sysselsätta, ge mening och ens små, första egna inkomster skapar systemet just invandrarkritikernas nidbild – att man börjar vila, chilla med kompisarna, se på tv, lyfta bidrag.

Våra integrationsmekanismer i Finland är ambitiösa och välgrundade, men borde sättas in tidigare. För att tala teaterspråk ska man inte behöva repetera så väldigt länge innan man får stå på scen.

Man kan komplettera en utbildning som blev bristfällig i hemlandet parallellt med att man arbetar. Man kan lära sig finska genom att kunna namnet på sakerna i verktygslådan eller i ett kök. Det momentumet går ofta förlorat för vår långa, förmyndande krishjälps skull – som hundrade socialkorridorer och kurscentraler lever på.

Frågan är om vi inte har mångfaldiga, mysvadderade murar som egentligen är en djupare och försåtligare form av segregering, för att inte ta till det vassare, rena r-ordet. Det uttrycks till exempel i det alltför självklara mantrat att främlingen ”måste lära sig språket först”. Det måste man inte alls till en början.

Som vi tidigare skrivit i en HBL-kolumn (Sweet potatoes 16.6) så fungerar Finland nog också på engelska (vilket alla invandrare visserligen inte självklart talar). EU-siffror visar att 70 procent av finländarna klarar alldeles utmärkt att göra ett litet köp på engelska. Funkar det med en servitör på Teneriffa, så ska det funka i kassan på Prisma.

För våra finska vänner vore det dessutom en hälsosam lärdom om man inte alla dagar blir helt förstådd språkligt, inte ifråga om detaljer och inte om small talk (det betyder småprat). Det är ju bara som det är att vara finlandssvensk det.