Den döda veden kan rädda skogens liv
Träden växer så det knakar, men talltitan, barkbocken och flera andra skogslevande arter befinner sig i en utförsbacke. Om skogsbruket inte lever upp till sina ekologiska hållbarhetsmål riskerar backen att bli brantare.
När Finland tar klivet ut i bioekonomins tidevarv utmålas storsatsningarna på skogsbruk och bioenergi som en samhällsekonomisk chans, förenlig med klimatutmaningen.
Finland avverkar mer skog än någonsin, och den nationella skogs- strategins mål är att öka avverkningen ytterligare, från 65 miljoner till 80 miljoner kubikmeter till 2025. För jämförelse: 80 miljoner kubikmeter motsvarar 741 riksdagshus, och då talar vi bara om stamved. Utöver det kommer cirka 6 miljoner kubik skogsflis (56 riksdagshus) av hyggesrester och stubbar.
Det låter mycket, men det behöver inte vara ohållbart, och skogsbranschen påpekar gärna att skogen, tack vare effektiv skötsel, fortsätter att växa mer än den avverkas. Sedan 1970-talet har skogsbruket nästan lyckats fördubbla skogens tillväxt till 110 miljoner kubik (1 019 riksdagshus) om året. Den årliga tillväxten överskrider volymen för den planerade avverkningen (med 278 riksdagshus).
Att skogen också framöver växer mer än den avverkas var ett centralt argument i höstens inflammerade klimatpolitiska debatt om hur skogens roll som kolsänka ska beräknas.
I politiken och ekonomin räknas skogens klimatpåverkan i koldioxid-
ton och dess ekonomiska värde i antal jobb och exportintäkter. I egenskap av förnybar naturresurs och inhemsk råvara är skogens roll för bioekonomin odiskutabel, och bioekonomins andel av bruttonationalprodukten beräknas redan till 12 procent.
Låt oss ändå, hundraårsjubileet till ära, för omväxlings skull betrakta vår nationalegendom ur ett ekologiskt perspektiv.
Mångfalden utarmas
Finlands skogar utgör ett hem för över 20000 arter, av vilka fler än var tionde är rödlistad. Trots trädens utomordentliga tillväxt mår över tvåtusen skogslevande arter inte bra. Ökade timmervolymer är inte detsamma som ekologiskt sundare skogar.
En jämförelse av de två senaste rödlistorna visar att den biologiska mångfalden i Finlands natur har minskat. Utförsbacken har inte varit lika brant i skogen som i vissa andra naturmiljöer, men trots det lever 36 procent av våra hotade arter i skogen.
Då skogsbruket har gynnat trädens tillväxt på bekostnad av andra arter, och då avverkningsvolymerna ska öka framöver är frågan hur Finland ska kunna leva upp till sitt internationella löfte att stoppa utarmningen av den biologiska mångfalden.
– Man kan knappast undvika att skogens mångfald drabbas ytterligare, i synnerhet i södra Finland där det finns gott om hotade livsmiljöer, säger Aino Juslén.
Hon är enhetschef och expert på hotbedömningar vid Naturhis- toriska centralmuseet och medförfattare både till den senaste rödlistan och till den prisbelönta boken Metsän salainen elämä som handlar om skogsnaturens doldisar. Ett av bokens budskap är att för allmänheten anonyma mossor och småkryp är oerhört viktiga för mångfalden och ekosystemen.
Också många av skogens vanligare arter är viktiga, men hotade. Orsakerna är flera, men nästan alla är förknippade med skogsbruket. Den främsta orsaken är att det lämnas för lite död ved kvar i skogen. Den biologiska mångfalden är störst i skyddade skogar, men bara 9 procent av Finlands skogar är strikt skyddade, och i söder bara drygt 2 procent. Totalt 12 procent av Finlands skogar är skyddade eller i begränsat bruk.
Avgörande för mångfalden är hur den beaktas i de intensivt brukade ekonomiskogarna.
Död ved ger levande skog
Enligt Naturresursinstitutet (Luke) är det ändå möjligt att ekologiskt hållbart öka avverkningen till 80 miljoner kubik, förutsatt att man effektiverar åtgärderna för att bevara mångfalden. Främst gäller det att öka mängden död ved i ekonomiskogarna.
– Men kvaliteten är också avgörande. Det behövs mer grov död ved, också stammar och högstubbar, och inte bara kvistar, säger Aino Juslén.
Mångfaldens förespråkare rekommenderar ofta hyggesfritt skogsbruk (eller kontinuitetsskogsbruk) som innebär att skogen aldrig kalhuggs. I en sådan skog är träden av olika ålder och förnyas på naturlig väg. De som förespråkar den klassiska metoden med jämngamla skogar fram till slutavverkning och nyplantering brukar tvivla på det hyggesfria skogsbrukets lönsamhet.
Luke forskar i båda metoderna och rekommenderar, oberoende av metod, att man lämna mer död ved i skogen. Därtill bör de för mångfalden värdefullaste skogsmiljöerna (som gammelskog och lundskog) skonas från avverkning. Att skona gammelskogarna är särskilt viktigt då Luke också har räknat ut att regeringens bioekonomiplaner oundvikligen kommer att leda till att skogen i söder föryngras, att andelen över 80-årig skog kommer att minska till 2055.
Lundskogarnas andel av den totala skogsarealen är liten, men de är oerhört mycket artrikare än andra skogar. Lundskogarna utgör hem åt
nästan hälften av alla hotade skogslevande arter. Även om skogsbruket skonade dem helt och hållet från avverkningar är lundskogarna fortfarande sårbara för klimatförändringen.
– Med klimatförändringen får vi mer gran, och det blir ett stort problem i lundskogarna. Å andra sidan kan ädla lövträd komma att klara sig lite längre norrut, säger Aino Juslén.
Får man tro klimatscenarierna riskerar Finlands skogar att drabbas mer av torka, stormskador och skadeinsekter framöver. Varmare klimat förlänger växtperioden vilket gynnar tillväxten, men tillskottsvärmen förväntas också leda till att död ved murknar snabbare, vilket får negativa följder för ett stort antal arter.
Hållbarhet och praxis
Då skogens biologiska mångfald har utarmats redan med dagens virkesuttag och skogsbruksmetoder är det svårt att se hur skogsnaturen ska kunna repa sig när avverkningen ökar, i synnerhet om metoderna förblir desamma. Omöjligt är det ändå inte, säger Mari Walls, generaldirektör vid Luke.
– Helt avgörande är att principerna för hållbart skogsbruk verkställs i praktiken och på bred front, säger hon.
Skogsindustrin rf påpekar i en färsk rapport att branschen jobbar målmedvetet för att ta ansvar för hållbarhet och biologisk mångfald, att man förbinder sig till givna hållbarhetsmål även med den biologiska mångfalden i åtanke. Ändå är det inte särskilt ovanligt med nyheter om att skogsbolag avverkat sårbara skogspartier.
I november blev det känt att UPM hade avverkat den smått berömda ”lavskrikans skog” i Ruokolax där naturfilmen Sagan om skogen (Metsän tarina, 2012) spelades in. UPM var varse om att enstaka lavskrikor hade observerats i skogen, men hävdade att det inte spelade någon roll då det inte med säkerhet gällde ett revir, vilket Naturskyddsförbundet tillbakavisar.
– Sådana här ingrepp, då de ingalunda är engångsföreteelser, försvagar den hållbara bioekonomins trovärdighet. Än är det bolag som UPM, än Forststyrelsen som avverkar sårbara områden, ibland av misstag, som de säger, ibland avsiktligt, säger Päivi Lundvall, verksamhetsledare vid Naturskyddsförbundet.
I takt med att allt fler skogsägare har ärvt sina skogar och aldrig varit ekonomiskt beroende av dem är det fler skogsägare som värdesätter mångfalden högre eller lika högt som avkastningen. De kan mot ersättning skydda sin skog via Metsoprogrammet. Men det går också bra att bruka ekonomiskog mer miljövänligt: lämna stubbarna kvar i marken, lämna högstubbar, skapa gläntor, skona större områden vid slutavverkning, och låt jägarna hålla älgoch hjortbestånden i styr.
– Det är viktigt, annars äter klövdjuren för mycket aspskott. Aspen är oerhört viktig för mångfalden, säger Aino Juslén.
Generalister och specialister
En närmare titt på livets tillstånd i skogen visar på skillnader mellan organismgrupperna. För lavar och mossor är utförsbacken brantast, för kärlväxter och fåglar är den något flackare – eller var det när materialet för rödlistan 2010 samlades in för tio år sedan.
– Nästa rödlista 2019 kommer att tala om hur skogsnaturen mår i dag, säger Aino Juslén.
Arter som rödhaken och trädpiplärkan är så kallade generalister som klarar sig ungefär lika väl i ekonomiskogar som i naturskogar medan talltitan och kustbarkbocken är specialister som kräver specifika omständigheter.
Kustbarkbocken är en liten skalbagge som är beroende av gamla, döda tallar. Den rödlistas som starkt hotad för att det finns för lite av död och grov tallved i skogen. Den senaste rödlistan noterar att talltitan, som varit en riktigt allmän fågelart i Finlands skogar, har minskat oroväckande, för att det finns färre gamla skogar och tjocka träd och – igen – för lite död ved.
En färsk studie visar att talltitorna utsöndrar mer stresshormon i brukade ungskogar än i gammelskog, och att det ökar deras dödlighet. Tidigare studier har visat att hälften av våra fågelarter redan reagerar på klimatförändringen – att kärnpunkten för deras utbredningsområden flyttar i snitt 1,6 kilometer mot norr eller nordost varje år, eller 4 meter om dagen.
Mångfald kräver mångfald
I en så snabb takt av förändring är det omöjligt att förutse hur livet i våra skogar kommer att se ut när Finland fyller 200, och det beror också på hur skogsbruket utvecklas och klimatförändringen framskri- der. Lukes recept för att bromsa utarmningen av skogsnaturen är ett mångsidigare skogsbruk.
En och samma skogsbruksmetod, säger Mari Walls, behöver inte tilllämpas överallt. Vissa skogspartier kan brukas intensivt, andra skonsammare.
– Poängen är att samma lösning inte ska tillämpas över varenda hektar. Ett sätt att öka avverkningen hållbart är att bruka en del områden intensivt och på så sätt koncentrera den effektivaste råvaruproduktionen. Sedan kan man ta till andra lösningar för att trygga den biologiska mångfalden på andra områden.
På det sättet kunde man bruka större delar av skogen skonsamt och miljövänligt utan att äventyra vare sig skogens ekonomiska eller ekologiska hållbarhet. Men för att ekonomin ska gå runt måste skogens tillväxt öka ännu mer. Luke utreder hur den kunde öka till 150 miljoner kubik om året.
– Det handlar om att optimera trädens genetiska egenskaper så att de ska ge bästa möjliga tillväxt på den skogsareal som är i intensivt ekonomibruk, säger Walls.
Mari Walls är ekolog till utbildningen och optimistisk till att artrikedomen i skogen ska bli bättre på sikt, även om det inte sker till 2020 enligt målet för FN-konventionen om biologisk mångfald.
– Att hållbarhetstänkandet kommit in i skogsbranschen skapar optimism och framtidstro, men om vi nu börjar öka mängden död ved i skogen kan vi hoppas att det ger resultat till säg år 2100. Åttio år är inte så lång tid när vi talar om biologiska processer.
En annan sak, säger Mari Walls, är att ekosystemen är dynamiska, de reagerar hela tiden på miljöförändringar. Vi kan sikta på att Finlands skogar ska må bättre när nationen fyller 200, men vi vet inte om vi träffar rätt.
– I dag fokuserar vi på död ved och stubbar, men om vi visste vad livet i skogen mest behöver på 2100-talet kanske vi i dag borde fokusera på någonting helt annat.