Barr och löv sänker trycket
Regelbunden vistelse i skogen sänker blodtrycket, är bra för pulsen och förbättrar konditionen. För två år sedan bjöd Sibbo hälsocentral in personer med bland annat diabetes och depressionssymptom till ett pilotprojekt. Man gick ut i naturen tillsammans.
I skarven mellan skymning och beckmörker singlar snön från himlen i stora blöta flingor. I Hindsby i Sibbo står ett halvdussin kvinnor redo för två timmar i skogen. Nu ordnar de sig på led, plockar upp varsin stormlykta. Som en målmedveten lysmask försvinner de sedan in mellan granarna. Det här är deras tredje vandring, men den första i mörker.
Vandringen är en följd av projektet Hälsoskogen, som kvällens guider, biologiläraren och naturföretagaren Adela Pajunen och geografen och redaktören Marko Leppänen började arbeta med 2014. Projektet i Sibbo var till en början en del av nätverksprojektet Kolme terveysmetsän mallia (Tre modeller för hälsoskog) som finansierades av Jordoch skogsbruksministeriet 2014– 2016.
När Sibbo kommun gick med i projektet var kommunens chefsläkare Anders Mickos en av entusiasterna. Han säger att Sibbo starkt gått in för att integrera social- och hälsovården och att man vill se till invånarnas behov både vad gäller hälsan och det sociala.
– Naturen och skogen har enligt befintlig forskning goda effekter på båda. Därför rekommenderar vi våra hälsoskogsserier för klienter både på hälsostationsmottagningarna och inom de sociala tjänsterna. Våra yrkesmänniskor kan i samband med normala mottagningsbesök eller andra kontakter föreslå den här behandlingen för de klienter som de bedömer skulle ha nytta av den, säger han.
I Sibbo rekommenderas skogsoch naturutflykter för personer med diagnoser, men också som förebyggande behandling för vem som helst.
– Skogen och naturen har bland annat goda effekter på stresskänningar och sömnsvårigheter, som är vanliga i dagens hektiska arbetsliv, säger Mickos.
Veta vad man rekommenderar
Deltagarna i mörkervandringen är anställda vid Sibbo kommun och arbetar alla på något sätt med kom-
Vi vet att regelbunden vistelse i skogen ger lägre blodtryck, lägre puls och en känsla av bättre psykiskt välbefinnande. De fysiologiska effekterna kommer redan efter femton minuter. Liisa Tyrväinen
muninvånarnas välbefinnande: Malin Heikkinen är ansvarig hälsovårdare på kommunens vuxenrådgivning, Tuula Vaenerberg är ledningens assistent vid hälsorådgivningen, Tiina Forssell är idrottsinstruktör, Heidi Andersson är sjukskötare, Laura Miettinen är hälsovårdare på vuxenrådgivningen och Jaana Laine arbetar med diabetespatienter.
Tanken är att de anställda som vill rekommendera naturpromenader som hälsofrämjande verktyg för sina patienter ska veta vad de talar om, ha en erfarenhet att dela med sig av.
– Jag tror på ledda promenader. Då behöver man inte vara rädd för att till exempel tappa bort sig, säger Heikkinen. Hon medger att hon knappast hade vandrat ut i Sibbo storskog på egen hand i mörkret, men i grupp känns det rätt.
Det första stoppet kommer vid en krök. Här böjer sig Pajunen ner och skrapar ut lite gröt ur en burk. Det är till mårdhunden. Senare under promenaden lämnar man mat också till andra djur. Leppänen förklarar att också matningen fyller en hälsofunktion.
– Altruism, goda handlingar, ökar välbefinnandet hos den som hjälper en annan, säger han. Kvällens huvudtema är mörkret. – Det är ofta lätt att gå ut när det är sol och fint, men det är faktiskt vitaliserande att gå i skogen också en sen höstkväll, säger Pajunen.
Gamla, höga träd
Blandskogens stigar leder snabbt ner till Byabäcken, som just här skär genom ett flackt åkerlandskap. Stormlyktorna gungar medan lysmaskens stövlar klafsar upp svarta våtspår i nysnön.
Pajunen har konstaterat att det mer känns som att vada genom risodlingar än att gå längs finsk åkerkant. Men finsk åkerkant är det hur som helst och på åkern har svällande veteax blivit otröskade, böjt sig under höstblötan och fått små spetshattar av snö. Stormlyktan värmer ge- nom vanten. Efter åkerkanten, som i normal ordning blivit en del av allemansrätten efter att skördetiden är över, är det ett skutt över landsväg och dike och så är man inne i Storskogen.
Frågar man svenskar som arbetat med frågor kring skog och hälsa kommer de att säga att Sibboborna är på rätt väg här. Universitetslektor Ann Dolling på Svenska lantbruksuniversitetet i Umeå forskar tvärdisciplinärt inom skogsekologi, miljöpsykologi och medicin. Hon har arbetat med att definiera både skogars rekreationsvärde och rehabiliteringsvärde. Rehabiliteringsvärde anses en skog ha om den är mer än 70 år gammal och trädbeståndet höjer sig minst 16 meter över marken. Skogen ska helst förmedla rofylldhet, vildhet, rymd och artrikedom på en gång.
Skogen minskar på kortisol
I Helsingfors påminner professor Liisa Tyrväinen vid Naturresursinstitutet att skogens hälsoeffekt är mätbar. Bland annat i Japan och Sydkorea hälsocertifierar man skogar efter att ha mätt dess rehabiliterande effekter hos besökare. Också en del av norra Centralparken i Helsingfors räknas som hälsoskog.
– Vi vet att regelbunden vistelse i skogen ger lägre blodtryck, lägre puls och en känsla av bättre psykiskt välbefinnande. De fysiologiska effekterna kommer redan efter femton minuter, säger Tyrväinen.
Man vet också att skogsvistelse minskar stresshormonet kortisol och trimmar immunförsvaret genom att öka mängden NK-celler, ett slags vita blodkroppar som bekämpar virus och är en viktig del av kroppens skydd mot cancersjukdomar.
Den som längtar efter ett riktigt recept för att förbättra hälsan kan vilja höra att den psykiska hälsan förbättras mätbart redan om man vistas minst fem timmar per månad i grönområden. Det viktiga är upprepningen och regelbundenheten. Man ska ut på nytt och på nytt.
I Storskogen plockas ficklamporna fram. Terrängen i sitt höstliga förfall är bedrägligt hal av rutten svamp och smetig lera. Här blänker drivor av smala, blöta ljusbruna grankottar. Här riskerar skogsvandraren en snabbare rutschning genom röta och lera än uttern som rör sig längs bäcken.
Det är utterns revir som är målet i dag, för där på en sten invid forsande gråbrunt vatten kommer deltagarna att täcka en lämplig sten med
Altruism, goda handlingar, ökar välbefinnandet hos den som hjälper en annan. Marko Leppänen
silverglimmande siklöja åt djuret, som gärna kalasar på fisk.
När uttern fått sitt mål mat letar deltagarna upp en egen plats att stå på. Ficklamporna släcks, alla tar en paus. Bäckens brus blir allt större, det fyller skogsrummet och hjälper tankarna att stillna. Och då sker det. Man känner. Det sticker i kinderna. Händerna har blivit varma, fötterna i gummistövlarna likaså. Blodcirkulationen har kommit i gång och kroppen känns – levande.
Mikrober för immunförsvaret
På hemvägen blir det ny åkerkant, den här gången i uppförsbacke. Varje steg landar i något som först ser ut som ett brett, stadigt spår av traktorhjul, men är mjukt som gröt. Ryggoch magmuskler måste arbeta för balansen, musklerna i vaderna och bakre låren kämpar. En tanke flyger till dem som samtidigt sliter på något gym. Här ute är luften syrerik.
Det sista stycket av promenaden går över snötäckta asplöv, som på mandelflarn pudrade med florsocker. En sista sväng in till ett stall med hästar och hälsodosen är komplett.
– Morötter till dig, mikrober till mig, säger Leppänen när hästarna matas.
Efter hästarna väntar en sprakan- de brasa som sprätter ut eldloppor i kvällsmörkret. Det har blivit dags för glögg och smörgås, kopparna går runt.
Bland andra allergiexperten, professor emeritus Tari Haahtela har talat för naturens betydelse för våra allergier och för den allmänna motståndskraften. I dag säger Haahtela och flera av hans kollegor att fysisk kontakt med mikrober i naturen kan bli ett av vapnen i kampen mot inflammatoriska sjukdomar som metaboliskt syndrom.
Tidigare i skogen har Leppänen bett deltagarna låta bäckens brus skölja bort stressen. Den typen av retorik kanske inte passar alla. Runt brasan säger Vaenerberg att hon minsann var skeptisk när Leppänen under en av de första vandringarna bad deltagarna skaka av sig sina bekymmer och släppa ut dem över bergsstupet, ner i Molnträsket.
– Men när vi var klara med vandringen grät jag för att jag tyckte allt var så ljuvligt. Det var stora känslor som förlöstes.