21-åriga dirigenten Klaus Mäkelä hett eftertraktad
Medan andra velade slog Sveriges Radios symfoniorkester och Tapiola sinfonietta till. Båda lyckades knyta dirigerande stjärnskottet Klaus Mäkelä till sig. Med två hemmaorkestrar tror han att balansen blir optimal.
Allt gick väldigt snabbt.
– Sibelius sjunde symfoni är ett stycke som verkligen avslöjar vad orkestern går för, men från första stund kändes samarbetet naturligt och vi uppnådde ett tillstånd av flow. Våra två konserter lyckades utmärkt och efteråt tänkte jag på hur exceptionellt bra allt hade känts. Så när Berwaldhallens konserthuschef Helena Wessman ringde upp ett par veckor senare och erbjöd uppdraget som förste gästdirigent, var det lätt att tacka ja. Jag skattade mig lycklig.
Så minns 21-åriga dirigenten Klaus Mäkelä de avgörande magiska ögonblicken med Sveriges Radios symfoniorkester den där veckan i september. Orkestern bestämde sig strax därefter för att Mäkelä skulle bli den yngsta personen i orkesterns historia att få ett långvarigt kontrakt. Tror du flowtillståndet kan upprepas i framtiden? – Det tror jag nog. Det blir intressant att se hur samarbetet utvecklas när vi jobbar med andra verk i andra stilar.
Att Mäkelä dirigerade uteslutande finländsk musik med Radiosymfonikerna är egentligen inte så konstigt. Finländska dirigenter blir ofta ombedda att dirigera finländsk musik utomlands och i synnerhet Sibelius.
– Det passar mig i och för sig bra, eftersom Sibelius har en speciell plats i mitt hjärta, säger Mäkelä. Om vi bortser från Sibelius, vilka andra inhemska tonsättare känner du för? Mäkelä radar upp tre namn från början av 1900-talet.
– Jag hade förmånen att dirigera Erkki Melartins Aino-opera i maj. Därefter upptäckte jag hans symfonier som är oerhört fina även om ingen spelar dem. Leevi Madetoja är en annan utsökt symfoniker. Han skrev till och med en fjärde symfoni, som försvann när kappsäcken stals i Paris – synd att han aldrig bemödade sig att skriva ner den på nytt. Uuno Klami fascinerar å sin sida med sin säregna franska prägel. Vad betyder den inhemska musiken för dig?
– Det är svårt att säga, eftersom inhemsk musik som begrepp alltid associeras till en viss tonsättare.
När vi spinner vidare på den inhemska musiken och i synnerhet den nya talar Mäkelä först och främst om 28-åriga Sauli Zinovjev. På programmet med Sveriges Radios symfoniorkester stod både Sibelius och Zinovjevs halvår gamla Batteria, som hade uruppförts i Helsingfors i början av året samt Aulis
Sallinens Kammarmusik nr 3, Nocturnal Dances of Don Juanquixote.
Mäkelä verkar ha långtgående planer på att dirigera det mesta som Zinovjev har satt på pränt. Givetvis ryms också mera etablerade namn som Sebastian Fagerlund, Kaija Saariaho, Magnus Lindberg och EsaPekka Salonen på repertoaren.
Mera Sallinen blir det i kväll när Mäkelä på den finländska musikens dag dirigerar Solenn uvertyr (King Lear) med Helsingfors stadsorkester på Musikhuset. På programmet står också Sibelius violinkonsert och Madetojas tredje symfoni. Till saken hör att Mäkelä har ett speciellt förhållande till HSO eftersom orkestern var en av de första som upptäckte Mäkelä och började ge honom regelbundna uppdrag.
Engagerad av Tapiola
Klaus Mäkelä var troligtvis ett kap för Sveriges Radios symfoniorkester men det var han också för Tapiola Sinfonietta, som i början av hösten offentliggjorde ett treårigt kontrakt med honom som konstnärlig partner från hösten 2018.
– Jag gillar starkt musikerkollektivet i Hagalund och att jobba med en orkester som bara är hälften så stor som en symfoniorkester tillför en speciell dimension. Det kammarmusikaliska greppet gör att man kan fila lite mera på helheten.
I Hagalund kommer Mäkelä bland annat att dirigera alla Beethovens symfonier och till och med Missa Solemnis. En Beethovensymfoni per konsert är inprogrammerad och hela projektet ros i hamn under två och ett halvt år.
– Jag har dirigerat mycket Beethoven och är övertygad om att det kommer att vara belönande att spela Beethoven med en orkester som har utvecklat ett så eget spelsätt som Tapiolamusikerna.
Mäkelä framhåller att han inspirerats mycket av historiskt upplysta tolkningar av guruer som John Eliot Gardiner eller René Jacobs. Men samtidigt lyfter han fram Claudio Abbado och Carlos Kleiber som förebilder av det gamla gardet.
– Tänk bara på vilken förändring Abbado fick till stånd med Berlinfilharmonikerna på slutet! Det var stiliga tolkningar som föddes.
Kulturskillnad mellan rikshalvorna
Under de fyra senaste åren har Mäkelä stått framför så gott som alla finländska orkestrar. I Sverige har han hittills gästat både Norrköpings symfoniorkester, Sveriges Radios symfoniorkester och Göteborgs symfoniker. Ett besök framför Kungliga filharmonikerna hägrar i vår. Hur skulle du jämföra de svenska orkestrarna med de finska? – Orkestrarna är i dag överlag rätt internationella gemenskaper, med musiker och dirigenter från flera länder. Den största skillnaden handlar om mentaliteten. Det svenska handlaget är diskuterande, man bär tillsammans ansvar för helheten och ibland kan man som dirigent få svara på många frågor. I Finland är atmosfären en annan. Finska musiker är också sociala och initiativrika, men förväntar sig mera klara bud från chefen när det kommer till kritan.
– Om man jämför Göteborgs symfoniker med Radiosymfonikerna är de som natt och dag. Göteborgarna tänker hela tiden på klangen, medan Radiosymfonikerna har en grundklang, som de flexibelt anpassar efter repertoaren. Det gör i och för sig alla orkestrar i dag. Tiderna då en Karajan och berlinarna tog fram ett eget sound som de försökte applicera på allt från Strauss och Beethoven till Mozart och till och med Corelli är lyckligtvis förbi.
Dirigentyrket i dag innebär ett evigt flyg och fläng. Man kan fråga sig vad som motiverar en 21-årig ung man att ge sig in på den banan för att kunna lämna i värsta fall bara ytliga avtryck i alla orkestrar.
– Det viktiga är balansen. Min kalender är helt bokad för de två följande åren, men jag upplever att jag har en bra balans, nu när jag har två hemmaorkestrar, Sveriges Radio och Tapiola sinfonietta, som jag kan jobba med några veckor i taget. Därefter får jag jobba som regiassistent i Esa-Pekka Salonens Ringprojekt. Det här upplägget lämnar lagom tid för olika debuter – eller låt oss hellre säga gästspel.
– Sen bör man också minnas att engagemangen hos många av dagens chefsdirigenter och första gästdirigenter i slutändan är ganska kortvariga, när man ser till de livsverk som exempelvis en Juha Kangas har utfört i Karleby eller Neeme Järvi i Göteborg. Då kan man på riktigt tala om att sätta spår.
Går också utan dirigent
Inspirerad av förebilderna i sin pappa och morbror började Klaus Mäkelä egentligen karriären som cellist. Han vann bland annat andra pris i cellotävlingen i Åbo 2014, där han också röstades till publikens favorit.
Också när dirigentkarriären pekar spikrakt uppåt försöker han hålla fast vid spelandet, bland annat genom att göra så kallade play-direct-konserter, där han själv leder orkestern från solistpallen. På nyårsafton spelar han Tjajkovskijs Rokokovariationer utan dirigent i Potsdam och den 12 januari ämnar han spela Brahms dubbelkonsert för violin, cello och orkester med Tapiola Sinfonietta och violinisten Marc Bouchkov – utan dirigent.
– Självfallet ska man inte ta vatten över huvudet, men jag tror det kommer att gå bra, inte minst eftersom orkestern har spelat verket tidigare på samma sätt. Själv tror jag man kan uppnå något när kontakten är direkt och man slipper dirigenten som medlare eller mellanstycke.