Onekligen har följetongen drag av ett spel för kulisserna. Problemet är inte det att Ryssland dragit hela världen vid näsan i OS i Sotji. Problemet är att Ryssland inte visat sig vara redo att krypa till korset – och IOK tänker tydligen inte ställa några
”Ryssland är inte det första eller det enda landet i världshistorien som bedrivit ett dopningsprogram i statlig regi, men i modern tid är Sotjihärvan unik.”
Marcus Lindqvist om IOK och Rysslands dopningshärva
● Belägrat. Omgivet. IOK hade målat in sig i ett hörn – men lyckades med konststycket att finta bort hela omvärlden som värsta Maradona. Kommentatorerna prisar IOK:s beslutsamhet, antidopningsmyndigheterna är lyriska – och inte ens Vladimir Putin verkar vara särskilt upprörd. ”En stark signal”, säger Harri Syväsalmi, generalsekreterare för Finlands centrum för etik inom idrotten.
Den som kanske inte är helt nöjd är Vladimir Mutko, den ryska vice premiärministern som har den otacksamma uppgiften att agera syndabock för hela den ryska dopningskonspirationen. Inte heller Alexandr Legkov och tjugotalet andra ryska idrottsutövare som blivit diskade från OS i Sotji, fråntagna sina eventuella OS-medaljer och portade från OS i Pyeongchang.
● Om ens hälften av uppgifterna i den vid det här laget ökända McLarenrapporten stämmer har Ryssland gjort sig skyldigt till ett saftigt bedrägeri. Ryssland är inte det första eller det enda landet i världshistorien som bedrivit ett dopningsprogram i statlig regi, men i modern tid är Sotjihärvan unik.
Allt började med OS i Vancouver 2010 – en veritabel katastrof för Ryssland, som traditionellt använt idrott som ett redskap för att hävda sig internationellt och stärka den nationella självkänslan. I egenskap av idrottsminister var det Vladimir Mutko som fick ansvaret för att förvandla hemma-OS i Sotji 2014 till alla tiders succé.
Där lyckades man över alla förväntningar, fast Finland slog ut Ryssland i kvartsfinalerna i herrarnas OS-ishockey. Trippelsegern på herrarnas 50 km var en symbolisk avslutning på guldfesten, där Ryssland tog hem tretton OS-guld och totalt tjugotvå olympiska medaljer. ● Ungefär samtidigt invaderade Ryssland Krimhalvön och kriget i Ukraina eskalerade till en till synes ändlös konflikt. Ukrainakriget var en av orsakerna till att den ryska antidopningschefen – och, ironiskt, dopningsprogrammets chefsarkitekt – Grigorij Rodtjenkov beslöt sig för att sjunga ut. Han är övertygad om att medaljregnet i Sotji gav Putin råg i ryggen att starta ett krig. Mutko som utmärkt sig genom OS-framgångarna blev befordrad till vice premiärminister.
Obehagligt till tusen. Den internationella olympiska kommittén IOK lade i åratal dövörat till när man erbjöds uppgifter om det ryska dopningsprogrammet, men Julija Stepanovas, Vitali Stepanovs och Rodtjenkovs vittnesmål, Wadas utredningar och Richard McLarens rapport satte en snöboll i rullning som inte ens Thomas Bach kunde stoppa.
IOK var tvunget att agera. Inte minst efter att den olympiska kommitténs egna disciplinära kommittéer funnit bevis för en dopningskonspiration som ansågs vara ett av de värsta bakslagen någonsin för de olympiska spelens integritet och anseende. Inte minst, eftersom Ryssland inte visat något slags tecken till ånger eller någon större vilja till förändring. Det räckte inte att bestraffa enskilda idrottsutövare.
Det var inte längre ett alternativ att skjuta ifrån sig ansvaret, som IOK gjorde inför OS i Rio de Janeiro. Då lät man idrottsförbunden avgöra om de ryska idrottsutövarna fick delta.
● Det var förstås aldrig ett realistiskt alternativ att Ryssland skulle bli helt och hållet avstängt från OS. En kollektiv avstängning skulle ha drabbat otaliga oskyldiga idrottsutövare som inte nödvändigtvis varit inblandade i dopningshärvan. Framför allt skulle det ha varit en katastrof för vinterspelen. Två ishockeyturneringar utan Ryssland? Konståkning utan Ryssland? Det skulle också ha ödelagt relationerna mellan Ryssland och IOK för en lång tid framöver.
I stället planerade den olympiska kommittén och IOK-chefen Thomas Bach, till synes i samråd med den ryska statsledningen, en kompromiss. Rysslands flagga, nationalsång och nationella emblem är inte med i OS i Pyeongchang och de ryska idrottsutövarna får delta i OS under beteckningen OAR – olympic athlete from Russia. Mutko, syndabocken, är portad från OS för all framtid.
● Samuel Schmid, IOK-medlemmen som ledde den disciplinära kommissionen som hade till uppgift att undersöka anklagelserna om en institutionell dopningskonspiration, konstaterade att Mutko och idrottsministeriet höll i trådarna för dopningsprogrammet. Men betonade att man inte funnit några bevis för att dopningsprogrammet var förankrat i statsförvaltningen, det vill säga hos Putin. En utmärkt lösning för alla parter. Putin kan som vanligt beskylla korrumperade tjänstemän för problemen. Själv slipper han bli indragen. Det är förresten ingen hemlighet att Bach och Putin är vänner. Den första som ringde för att gratulera Bach efter att han blivit vald till IOK-ordförande 2013 var ingen mindre än den ryska presidenten, skrev The Guardian. Det är inte långsökt att tänka sig att Bach inte ville bränna broarna till Kreml.
● Tidigare i höst konstaterade Putin att det skulle vara förnedrande om ryssarna tvingas tävla under neutral flagg. Det har varit tal om en rysk bojkott. Men efter IOK:s beslut sade han att det är fritt fram för var och en att delta. I ungefär samma veva som han meddelade att han ställer upp för omval 2018. Då kommer nog ingen att tacka nej till OS.
Det svider, förstås. Flaggan är helig för de ryska idrottarna och den ryska idrottspubliken. Men de får vara med.
I det finstilta i IOK:s färska beslut står det också att Ryssland kan bli återupprättat i samband med avslutningsceremonin, ifall landet respekterar avstängningen. Med andra ord, i samband med avslutningsceremonin kommer den ryska flaggan att hissas igen som om inget hänt. IOK ställer alltså inga ytterligare krav på Ryssland, som att landet måste acceptera McLarenrapportens fynd eller tillmötesgå internationella antidopningsbyrån Wadas krav och skärpa antidopningsarbetet.
● Det är fortfarande lite oklart vilka ryska idrottsutövare som får delta i OS. Enligt IOK får de inte ha blivit fällda för ett dopnings-
brott förut och de måste ha blivit testade före OS i enlighet med den olympiska kommitténs antidopningsprogram. Det är svårt att säga hur idrottens internationella skiljedomstol Cas kommer att förhålla sig till den här typen av dubbel bestraffning, förut har Cas haft som linje att det inte går att utestänga idrottsutövare som avtjänat sitt straff.
I varje fall skulle Cas inte ha godkänt en kollektiv avstängning av hela Ryssland. Enskilda idrottsutövare som aldrig blivit fällda för dopning skulle ha haft all orsak i världen att överklaga.
En pr-kupp, beskriver ARD-journalisten Hajo Seppelt IOK:s beslut (Seppelt var den som var först med avslöjanden om Rysslands dopningsprogram i sina dokumentärer.) Kanske. Men IOK:s händer var också bundna.
● Onekligen har följetongen drag av ett spel för kulisserna. Problemet är inte det att Ryssland dragit hela världen vid näsan i OS i Sotji. Problemet är att Ryssland inte visat sig vara redo att krypa till korset – och IOK tänker tydligen inte ställa några krav heller. Ett första steg skulle kunna vara att de ryska idrottsutövarna återlämnar de fyra guld och totalt elva OS-medaljer som IOK beslutat att frånta dem. Kommer troligen aldrig att hända. Ett andra steg skulle vara att Ryssland medger vad som hänt och genomför alla antidopningsreformer som Wada begärt. Drar tydligen ut på tiden.
Det är förstås viktigt att beskydda rena idrottsutövare och inte låta oskyldiga drabbas. Men det innebär också att de som är rena inte ska behöva möta dopade medtävlare. Förbättrar IOK:s beslut antidopningsarbetets trovärdighet? Kan idrottsutövarna känna sig tryggare än förut? Inte? Men det var inte heller IOK:s syfte. Det viktiga var att dra ned applåderna.