På räls upp till Ishavet

Det behövs en genuin dialog med samerna, förd i rätt tid och i syfte att uppnå samförstånd, när beslut fattas som berör Finlands urfolks möjligheter att utöva sina traditionella näringar och trygga sitt kulturella arv. Det anser Justitieministeriet i en p

● Avtalet mellan Finland och Norge om att ändra på bestämmelserna om vem som har rätt att fiska i Tana älv har fungerat som primus motor för att Justitieministeriet nu har tagit tag i saken.

Först när avtalet redan var undertecknat hördes samerna och vid det laget var det naturligtvis precis detsamma vad de ansåg och tyckte.

Det är därför bra att ministeriet kommer med ett förtydligande om vad som ska uppfattas som genuin dialog. Sex områden räknas upp som exempel på frågor där samerna bör höras i rätt tid:

● Samhällsplanering.

● Skötseln av statsägda skyddsområden och skötsel, deras användning, uthyrning och överlåtelse.

● Sökning och nyttjande av gruvförekomster samt av guldgruvor på statlig mark och i statliga vattendrag.

● Förändringar som gäller bedrivande av näringsverksamhet eller i den administration som hör till samernas kultur och traditioner.

● Skolundervisningen på samiska samt utvecklingen av hälsotjänster.

● Andra saker som inverkar på samernas position som urfolk.

Som bekant har Finland inte ratificerat ILO 169-avtalet om urfolkens rättigheter.

Varken kravet på genuin dialog eller en ratificering av ILO 169-avtalet innebär att samerna – eller Sametinget – skulle få vetorätt. Det stärker ändå urfolkens rättigheter att höras i frågor som berör dem. Vad beträffar syftet att uppnå samförstånd är förutsättningarna antagligen inte de bästa. Det ömsesidiga förtroendet fick sig en ordentlig törn när den förra riksdagen på mållinjen fällde förslaget om att ratificera ILO-169. Bättre har det inte blivit under Sipiläs regerings tid. Avtalet om Tana älv slöts ovanför samernas huvuden, trots att man medgav att det kränkte samernas rättigheter.

Och mer är på gång

● Finland och Norge utreder just nu möjligheterna att bygga en järnväg norrut, från Rovaniemi till Kirkenes. Bakom intresset ligger förväntningarna på den växande fartygstrafiken mellan Fjärran Östern och norra Norge längs Nordostpassagen. Havsisen har år för år blivit tunnare, uppvärmningen av Arktis är ett faktum, även om isförhållandena fortfarande kan variera kraftigt och inte är lika varje år. Men trenden är tydlig.

Utredningen väntas vara klar i början av 2018 och då kan man vänta sig en uppdatering av vad järnvägsbygget skulle kosta. År 2013 räknade man med att prislappen var drygt tre miljarder euro och att järnvägen, om den blir av, ska vara klar 2035.

Finland står för största delen av kostnaderna. På både finskt och norskt håll är man dock optimistisk när det gäller att förverkliga projektet.

Järnvägen skulle också förbättra möjligheterna till gruvdrift, heter det. Men enligt de samer som har renskötsel som huvudnäring, bland annat i Sevettijärvi, skulle järnvägen betyda döden för renskötseln. Spåret skulle också dras genom känslig arktisk natur och kritik mot det har förts fram inte bara av samerna utan också av miljöskyddsorganisationer.

När det gäller ekonomisk utveckling och att knyta Kina närmare samman med marknaderna i Europa är den krassa verkligheten den att detta kommer att gå före urfolkens rättigheter. Viktigt är ändå att de tas med i ett tidigt skede, för det handlar också om kompensation för de utkomstmöjligheter de i så fall mister. En betydligt större etisk fråga – och också en grundlagsfråga – är hur järnvägen kommer att påverka samernas lagliga rättigheter, också när det gäller att trygga deras kultur och traditionella näringsgrenar.

För att driva igenom internationella avtal om att skydda områden i Arktis måste det ske innan den ekonomiska verksamheten kommit i gång. Ett exempel på detta är den överenskommelse om ett moratorium på sexton år för kommersiellt fiske i Arktiska oceanen (Norra ishavet) som Kanada, Ryssland, Kina, USA, EU, Japan, Island, Danmark och Sydkorea ingick nyligen. Området är lika stort som Medelhavet men inget fiske i ekonomiskt syfte bedrivs där ännu.

För den planerade järnvägens del är ett dylikt förfarande för sent.

I Finland brukar man inte vilja erkänna att ekonomi och politik hör ihop. De övriga nordiska länderna ser ett närmare samband mellan ekonomi och säkerhetspolitik. Danmark har nyligen antagit ett lagförslag som gör det möjligt att förbjuda projekt som Nord Stream2 på danskt område – och Grönland hör till Danmark. Finland står benhårt fast vid uppfattningen om att projekt som Nord Stream2 enbart är en miljöfråga. Också i norr betonas de ekonomiska samarbetsmöjligheterna.

Arktis och områdena i norr är högt prioriterade av Ryssland och inte enbart kommersiellt. Ryssland är redo att vid behov försvara sina ekonomiska intressen med vapenmakt. Detta gäller i högsta grad också i norr, för hamnarna vid Arktis kuster är Rysslands enda direkta förbindelse till Atlanten.