De valde kärleken på en ö i Volgan
De skulle ha ett hus med alla bekvämligheter. Tre år senare bor de fortfarande i en stuga utan rinnande vatten och toalett. Men Ljubov och Aleksej ger inte upp. De tänker bo kvar på den ryska landsbygden – och göra den till ett bättre ställe att bo på.
Från utsidan ser det ut som ett sagohus – en traditionell rysk izba eller trähus byggt av ohyvlade stockar och med vackert utsirade, klarblå fönsterkarmar. Omgärdat av en trädgård kurar det i höstregnet som en egen liten värld, avskild från omvärlden av ett glest, lutande staket. Även väggarna lutar. När man går in i stugan behöver man inte stänga dörren efter sig, den faller igen av sig själv.
Huset befinner sig på en ö på floden Volga. Ön heter Jursjinskij och var en gång en halvö, men skildes från fastlandet i mitten på 1940-talet då Rybinsk vattenreservoar byggdes och stora områden hamnade under vatten.
Hit flyttade Ljubov, 33 och Aleksej Viljanskij, 36, för tre år sedan. De lämnade sina välbetalda jobb på en rekryteringsfirma i Moskva för att bosätta sig i en stuga på ett enda rum. De ville vara fria. Slippa ett liv som kretsade kring jobb och dagishämtning, ha mer tid tillsammans.
Redan år 2013 sade Rysslands vice premiärminister Olga Golodets att man ser en svag, men tydlig trend av stadsbor som flyttar ut på landet.
– Vi ser att allt fler ryssar föredrar att slippa bo i miljonstäder. Nya värderingar hos en ny generation håller på att växa fram, sade hon enligt RIA Novosti.
Många ryska storstadsbor drömmer om ett sådant liv, men att flytta ut på landet är ett projekt som kräver en helt annan beslutsamhet än i väst. l Ryssland förändrar det en människas liv i grunden, eftersom klyftorna i levnadsstandard mellan stad och landsbygd är bråddjupa.
På ön Jursjinskij innebär de dåliga kommunikationerna att öborna under stora delar av året är isolerade, trots att avståndet till fastlandet inte är större än 500 meter. Färjan slutar gå i slutet av oktober och alla är beroende av egna båtar. Proble-
met är att det nästan inte finns några bryggor på ön.
– Har man båten förtöjd vid en brygga måste den bevakas dygnet runt, annars blir båten stulen. Vi skulle vilja bygga en brygga tillsammans med de andra byborna – men ingen är intresserad för de vill inte betala för vakter, konstaterar Aleksej.
Därför ligger familjen Viljanskijs båt nu uppallad på en trailer invid stugan, på samma sätt som de flesta andra båtar på ön. Den här tiden på året kan den inte köras ner till vattnet, eftersom marken är så blöt att traktorn riskerar fastna i leran.
Under de två år som har gått sedan HBL var här första gången har paret Viljanskij fortfarande inte lyckats genomföra de gemensamma projekt som de hade hoppats kunna engagera öborna i. Överallt stöter de på något som kunde kallas kommunismens paradoxala arv: människor har lärt sig att det inte lönar sig att göra något gemensamt. Framför allt vill ingen riskera sina egna pengar.
– Vi skulle vilja reparera vägen här på ön, för nu på hösten är den en enda lervälling. Om vi alla betalade en mindre summa skulle det gåt att få vägen farbar igen. Men ingen vill betala, de tror inte att det lönar sig. Vi skulle vilja ha en gemensam avfallshantering, i stället för att alla dumpar sitt skräp i skogen. Men ingen är intresserad av att driva frågan, konstaterar Ljubov Viljanskaja.
Vi sitter vid det minimala köksbordet och dricker te på torkade blad av rallarros som Ljubov har plockat. Ivantjaj kallas det på ryska. Till den äter vi kålpirog, bakad i den gigantiska ryska ugnen som tar upp halva rummet. Det räcker med att elda i den en enda gång för att den ska värma upp hela stugan resten av dygnet.
I bakre, högra hörnet av rummet står några ikoner, i ett annat hörn har Ljubov lyckats proppa in ett litet ritbord för barnen. Den ouppvärmda tamburen och verandan används som kallrum för matvaror på vintern. I taket hänger tvätt. Minsta lilla utrymme tas till vara.
Det är trångt och mysigt. Men inte vad Ljubov och Aleksej ursprungligen hade tänkt sig.
– Vi hade först av allt tänkt bygga ett stort nytt hus med alla bekvämligheter. Men eftersom vi har begränsade resurser beslöt vi att istället bygga en verkstad till Aleksej så att han kan börja bygga möbler till försäljning. Verkstaden är inte klar än. Allt tog mycket längre tid än vi trodde, säger Ljubov.
Aleksej tar just nu hand om barnen Lev (4) och Alisa (1), medan Ljubov distansjobbar på deltid för en rekryteringsfirma i Moskva. Om ett tag ska de växla så att Ljubov skö- ter barnen på heltid medan Aleksej, som är it-ingenjör, bygger klart sin verkstad. Hans dröm är att därefter börja bygga både möbler och innovationer som till exempel smarta växthus, som sköter sin egen ventilation.
– Det är så mycket jag skulle vilja göra, så många idéer jag vill pröva. Bara vi kommer så långt, säger han.
Familjen Viljanskijs inkomster har rasat sedan de flyttade ut till ön.
De har levt på besparingar, Aleksej har ibland hoppat in som väktare på en fabrik i närheten och Ljubov deltidsjobbar.
De sparar pengar genom att odla alla sina grönsaker själva, något de har lärt sig genom försök och misstag eftersom bägge är stadsbor från början. De bränner allt brännbart avfall och komposterar. Självhushållet fungerar, men kräver mycket arbete.
– Ibland känns det som att vi inte gör något annat än jobbar. För att koppla av borde vi någon gång lämna ön hela familjen, men det går inte för det blir inbrott direkt. Folk tror ju att vi är rika fast vi inte ens har en tv, säger Ljubov.
Trots motgångarna ger de inte upp. Ljubov säger att hon till och med har blivit en större optimist än förr.
– Det beror på att jag har blivit bättre på att ta motgångar. Jag har lärt mig att betrakta dem filosofiskt. Jag ser på mina barn, hur självständiga de är, de slipper växa upp och vara ständigt påpassade som barn blir i städer. Jag känner hur starkt vårt förhållande med Aleksej har blivit. Om vi bodde i stan hade vi antagligen skilt oss vi det här laget, men nu har vi tvingats lära känna varandra i grunden. För här ute på ön finns det inga alternativ. Vi klarar oss inte utan varandra.