Kan läsas från alla håll
Recensenten rekommenderar varmt att ni gör Gunnar D Hanssons bekantskap. Han är som berättare, forskare och poet på en gång mycket underhållande, stimulerande och osannolik i sina associationer. Man kan läsa i hans böcker från alla håll, då och då eller m
Litteratur Gunnar D Hansson Tapeshavet Bonniers 2017
Ingen människa kan i artikelformat rättvist karaktärisera Gunnar D Hansson, varken hans författarskap eller enskilda böcker. Inte i något format, förresten. Låt oss säga att GDH, vid sidan av någorlunda renodlade, lärda och originella essäböcker samt en lång och omvittnat svår avhandling om Lars Ahlin, blivit särskilt bekant och omtyckt för sina hejdlöst genreblandande diktvolymer, om det nu är dikt är den adekvata etiketten: Olunn, Lunnebok, Idegransöarna, Förlusten av Norge, med flera. Och nu senast en sällsport matig och vackert formgiven (Dick Claésson) sak: Tapeshavet.
Titeln, först: tapeshavet syftar på den så kallade tapesgränsen, den postglaciala havsgränsen efter vattenståndshöjningen ca 7000–5000 f.Kr. Ordet kommer av musslan Tapes decussatus. Detta är en av GDH:s utgångspunkter eller grundmaterial. En annan är den geografiska avgränsningen: Härnäset i Bohuslän, där författaren har rötter. Ni som läst GDH förut kan ana hur det ser ut – för alla andra vill man helt enkelt varmt rekommendera att göra GDH:s bekantskap. Han är som berättare, forskare och poet på en gång mycket underhållande, stimulerande och osannolik i sina associationer. Man kan läsa i hans böcker från alla håll, då och då eller mer sammanhängande, och man vet aldrig vad man ska hitta.
Mellan kobbar och arkiv
Att ge någon slags resumé av bokens strövtåg mellan kobbar och arkiv, ängar och stränder, nedslag i hembygdshistoria och botanica, listor över gårdsnamn och biografiska utvikningar om udda och/eller berömda figurer, reseskildringar, brev, ortsnamnsetymologi och lyrisk dikt vore bara att platta till alltsammans. Författaren beskriver det hela själv, i ett mejl till den nu bortgångne poeten och professorn Lars Huldén: ”mest något av en diktsamling om en föga uppmärksammad bygd med märkliga skalgrusbankar, med stenålderskranier och skelett, med en mycket ovanlig björnbärsart (Rubus septentrionalis), idegransbestånd, med avlägsna släktingar – ja, det kommer att handla om allt möjligt.”
Och om allt omöjligt, kunde man addera. Allt är på något vis intressant, eller blir det när GDH borstar fram, citerar, parar ihop på försök. Man kan säga att GDH:s metod i hög grad vilar på uppfattningen att landskapets historia på olika, ibland indirekta och ibland mer handfasta vis hänger samman med språket. Det pågår ett oöverskådligt utbyte och överlagringar mellan allt, i olika skalor och hastigheter. Man kan också säga att GDH:s texter befinner sig i och därmed undersöker relationen mellan det som BETYDER och det som bara ÄR. Författaren säger själv, att det som BETYDER något driver honom vidare, medan det som bara ÄR får honom att stanna och nästan snubbla. En sorts dialektik mellan att söka och att finna.
Bellman och björnbär
Av en mängd minnesvärda sektioner – låt oss nämna tre: Avsnittet om den unge Bellmans troliga vistelse på Härnäset (på grund av konkurs). Utläggningen om björnbär (och filosofen Pontus Wikner, och botanikern Ivar Segelberg). Bokens avslutande dagboksanteckningar, som ger en resonerande fond åt vad vi dittills läst.
Den renodlade poesin tar mindre utrymme – och givetvis är ”renodlad poesi” en opassande term i sammanhanget: texten oscillerar stundligen mellan fakta och tolkning, mellan det allmänna och det specifika ”systemet för utformning och transformation av utsagor.”
Men låt mig också här nämna några favoriter. Dikten om Koelbjergskvinden, s 40–43, har en vacker elegisk ton som växer bakom de så bedrägligt sakliga uppgifterna, de roliga ursäkterna och avbrotten. Avdelningen ”Härnäsetdikter” är oförlikneligt pratande, funderande – och rolig, så att man ibland skrattar högt. Och stundom låter sig GDH falla in i metriskt surrade rader. Låt oss avrunda där, även om just denna tonart kanske är att betrakta som en avvikelse, av en avvikelsens mästare, kan man tillägga: Släggor och mejslar har tystnat, stenbrottens tid är förbi, ormbunkar frodas i flis, klippan ger gravanden skydd, grönskan återtar bergen, öar skymtar i väster, hågkomst är översatt liv, tiden ett bottenlöst kärr.
Allt är uppgång och fall och ständigt en levande början, boet är ännu varmt, minnen av sångsvanens flykt, garfågeln slumrar i skalgrusslänternas fuktiga mörker, tumlar, lyrtorsk och ål vilar med människor där.