Klassiker får kämpa för sin existens
En litterär kanon behöver inte vara märkvärdigare än en rekommenderad, mångsidig läslista med verk som kan fås att ”tränga ihop sig en smula, som om de alla – bildligt talat – bodde i samma stad”, och samtala med varandra.
Essäer Anders Cullhed Tidens guld, Essayer om kanon, liv, poesi. Faethon 2017
”Man känner bättre om man vet något.” De orden av Ulla-Lena Lundberg kommer för mig när jag läser litteraturprofessorn Anders Cullheds essäer – eller som han själv föredrar att skriva ”essayer”– för i det han presenterar sin högst personliga litterära kanon med verk från flera tusen år lyckas han samtidigt ledigt och elegant, utan något som helst mästrande, visa hur litteraturhistoriska kunskaper kan berika läsupplevelsen. Kanon? Ja, det är kanske inte så många som omedelbart uppfattar att bokens titel anspelar på en strof ur gamle Tegnérs dikt ”Det eviga”, nämligen den som handlar om det sköna: ”Och dikten är icke som blom- mornas doft, / Som färgade bågen i skyar / Det sköna, du bildar, är mera än stoft, / Och åldern dess anlet förnyar. /Det sköna är evigt: Med fiken håg / Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.”
Cullhed är oförskräckt övertygad om att det finns verk som är omistliga och som kan kommunicera både med oss och med varandra. Han sammanför sina författare, han får dem att, som han själv uttrycker det, ”tränga ihop sig en smula, som om de alla – bildligt talat – bodde i samma stad”, han låter dem “ta en paus från glömskan” genom att samtala med varandra.
Tua Forsström kanoniserad
I en essä om ”vanitas”, alltså fåfänglighetsmotivet, finns den finlandssvenska modernismens portalgestalt Edith Södergran mellan Rydberg och Tegnér men hon får också samtala med Sor Juana, nunnan och poeten som levde på 1600-talet i det vi idag kallar Mexico City och som förekommer i en helt annan essä som handlar om barockens feminism.
Pedagogiskt imponerande är essäerna om begrepp som inte nödvändigtvis är självklara för alla och en var: ”vanitas”, ”trop”, ”den höviska kärleken”. Cullhed klargör betydelsen utan nedlåtenhet, liksom i förbifarten– precis som den skickliga essäisten bör – och han exemplifierar brett och inspirerande.
Lättast på hand, mest essäistisk – och, ja, faktiskt mest kärleksfull – förefaller han mig när han skriver om Tua Forsström, den enda levande författaren i samlingen och därmed nu kanoniserad. Med all rätt, vill jag skynda mig att tillägga. ”Forsström, fakulteten och snön” heter essän och den ’underbara fakultet’ som förekommer i en dikt tolkas här helt i Cullheds egen anda som en författarnas gemenskap bortom tid och gränser. Säkert med all rätt: få poeter har så starkt betonat betydelsen av att vara beläst.
”Grip in. O stig ner...”
Djupast berörd blir jag ändå av några rader i essän om diktarna och spanska inbördeskriget, nämligen ett par citat ur W H Audens dikt ”Spanien 1937”. Här ber diktaren till det som (kanske) är en gudom: ”Grip in. O, stig ner som en duva / eller en rasande far eller en mild ingenjör, men stig ner!” Vi är många som bett ungefär så under de många år som kriget i Syrien pågått. Och vi lär också kunna instämma i Audens bittra slutsats: ”Historien kan bara beklaga / de besegrade men ger varken hjälp eller nåd.”
Och kanonbegreppet? Ja, Cullhed vänder och vrider på det med stor skicklighet, han konstaterar att klassiker får kämpa för sin existens, de blir inte klassiker för att nån snorkig smakdomare har avgjort saken åt oss.
Men eftersom den litteratur de unga möter i klassrummet har så stor betydelse tycker han att man gott kunde sätta upp en för skolor rekommenderad, mångsidig läslista. ”Det behöver inte vara märkvärdigare än så,” konstaterar han lugnt. Själv håller jag med.