ShedHelsinki gör ett viktigt jobb
Barn och unga med olika bakgrund gör tillsammans med musikteaterproffs en föreställning där skaparglädjen är det viktigaste.
Teaterrecension Prinsessa Ruusunen – Paluu tulevaisuuteen. Manus: Dave Carey, Louise Perry. Musik: Dave Carey, Jo Collins. Sångtexter: Paul Morrall, Dave Carey. Regi: Marco Bjuström. Översättning: Sami Parkkinen. Kapellmästare: Tuomas Kesälä. Koreografi: Jyri Numminen, Marco Bjurström, Lasse Lipponen, Jori Kansa, Netta Rekomaa.
ShedHelsinki är teaterverksamhet för barn och unga med olika bakgrund och verklighet. Förebilden är Chickenshed-teatern i London, som funnits i över fyrtio år och som gjort konst av mångfald. Fjolårets Peter Pan var den första ShedHelsinki-produktionen, och i år heter föreställningen Prinsessa Ruusunen – Paluu tulevaisuuteen (Törnrosa – Tillbaka till framtiden).
Helsingfors stadsteater samarbetar med ShedHelsinki genom att erbjuda sin Studio Pasila-scen för föreställningen, och den av Elisa grundade stiftelsen ShedHelsinki Säätiö tryggar finansieringen.
För produktionen står dansskolan StepUp Schools musikteaterskola Skenes lärare under ledning av koreografen och regissören Marco Bjurström.
Närmare 150 barn och unga mellan 7 och 20 år skapar föreställningen tillsammans med musikteaterproffs och halvprofessionella. Mångfalden syns på scenen också i form av olika funktionsförmågor – en handfull av barnen rör sig med rullstol. Tanken med ShedHelsinki är – enligt förebilden i London – att alla ska få möjlighet att förverkliga sig själva och tro på sina drömmar.
Projektet är alltså på alla vis beundransvärt och viktigt, och i det här fallet är det inte slutresultatet som är det centrala, utan allt som hänt innan det, allt barnen och de unga fått lära sig och uppleva. Samhörigheten, kreativiteten, känslan av att skapa något stort tillsammans; allt detta måste vara mycket betydelsefullt för alla inblandade. Så är också Bjurström i sitt tacktal rörd till tårar och tydligt stolt över sin brokiga skara.
Rörigt men rivigt
Och själva föreställningen då? Det är en fartfylld och färggrann musikteaterföreställning med känsla av high school-musikal.
Sagan om Törnrosa har förvandlats: hon är nu en modern tonåring som gör uppror mot sina föräldrar som försöker skydda henne från den förbannelse som hennes elaka faster fällt över henne (att hon ska göra sig illa och somna för hundra år, så att fasterns egen son kan bli regent under tiden). På premiären är det Adela Ogunbor som spelar den 16-åriga prinsessan.
Den lite röriga historien inkluderar en resa tillbaka i tiden, till 1970-talet, då prinsessans föräldrar var unga, och här är de häftigaste mass-scenerna då skolans två gäng – punkarna och hippierna – möts och tar mått på varandra. Rolig är också den låt som sjungs under själva tidsresan, då allt som kännetecknar respektive årtionde räknas upp.
Smittsam energi har Janne Saarinen och Alvari Stenbäck som spelar Törnrosas goda och onda samvete; de fungerar också som en slags ceremonimästare. Törnrosas sex gudföräldrar är roliga karaktärer (alla spelar över men det passar i genren).
Ogunbor får ett fint solonummer mot slutet, men annars är det körsekvenserna och de stora gruppscenerna som är bäst i föreställningen och känns viktigast: det är då alla barnen och ungdomarna får vara med.
Kvällen gör en varm på grund av den mångfald och skaparglädje som kommer till utryck i produktionen. Den sista låten Muista haavees (Kom ihåg dina drömmar) sammanfattar ShedHelsinkis grundtanke.
Ogunbor får ett fint solonummer mot slutet, men annars är det körsekvenserna och de stora gruppscenerna som är bäst i föreställningen och känns viktigast.