I krig och kärlek
■ Krig är ingen dans på rosor, har aldrig varit. Och när Antti J. Jokinen i Katja Kettu-filmatiseringen Barnmorskan (Kätilö, Finland 2015) tar sig an infernot är resultatet ett drama som på inget sätt bugar och bockar för verkligheten. Detta trots att kärleken utgör filmens främsta drivkraft.
Här går resan till Petsamo i norr, förvisso efter en sväng via Ifjord i Norra ishavet. Det är den geografiska fonden för de tyska styrkornas reträtt som följer på villkoren i vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen. Lapplandskriget var ordet, året är 1944.
I titelrollen ser vi Krista Kosonen. Hon är den ”röda horungen” som försöker komma till rätta i en miljö som präglas av fördomar och inskränkthet. Talande är att när Helena hjälper en mörkhyad ”oäkting” till världen så är det kärret nästa.
I samma veva får Helena upp ögonen för Johannes (Lauri Tilkanen), en tysk krigsfotograf med finländsk mamma. Ändå ska det till styvbrorsan, spritsmugglaren Jouni (Pirkka-Pekka Petelius) för att Helena ska förmå lägga Petsamo och dess martallar bakom sig.
Med Johannes som ledstjärna ansöker hon om förflyttning till fånglägret i Titovka, en i sanningens namn gudsförgäten plats på andra sidan av den ryska gränsen. Men när Helena väl inser sanningen, att fånglägret även fungerar som ett mänskligt laboratorium, är det redan för sent. Det gäller att rädda vad som räddas kan.
Barnmorskan är i grunden en kärlekshistoria, en film som inte drar sig för att bejaka den kvinnliga sexualiteten. Men det är också en moralitet där humanismen ställs mot det mänskliga mörkret.
Tänker inte minst på Tommi Korpelas lägerkommendant Gödel, en dedicerad SS-man som till skillnad från Johannes saknar allt vad skrupler heter.
Antti J. Jokinen, bekant från Sofi Oksanen-filmen Utrensning, har gjort en för finländska förhållanden ovanligt stor och stilig produktion. Vi talar om ett veritabelt epos som de pyrotekniska utsvävningarna till trots ligger lågt med de egentliga krigshandlingarna.
Följaktligen ligger fokus här på karaktärsskildringen, på en Krista Kosonen som går från ”Guds barn” till ”dödens ängel” (Helenas egna ord) utan att en enda gång stiga snett. Det är klockrent, gjort med hjärta och integritet, utan en tillstymmelse till falsk sentimentalitet.
Till den lyriska inramningen bidrar de majestätiska landskapen, fint fångade av filmfotografen Rauno Ronkainen. Men trots detta är slutresultatet inte helt tillfredsställande.
Det ständiga estetiserandet tenderar att slå hål på den realistiska framtoningen (som förvisso får sällskap av mera hallucinatoriska och film noir-inspirerade ingredienser). Och även om Tommi Korpela är på hugget framstår hans rollkaraktär, den krökande, musikälskande fascisten, som en dramatisk klyscha.
Allt det här gör att kärlekshistorien i filmens centrum inte riktigt får det utrymme som den förtjänar. Lägg till en viss rörighet beträffande de geografiska koefficienterna och de olika tidsplanen och ribban darrar. Yle TV1 21.05, repris måndag 23.00