Har ändå gått att leva med

● När jag var ung, men inte längre helt ung, kunde okända människor på barer ibland hojta ”Mick Jagger” efter mig. Ett antal år senare fick jag höra att jag liknade Pate Mustajärvi, en klar nedgång förstås. Och i dagsläget har en del personer på mindre lyxiga pubar bestämt sig för att jag påminner om Rauli Badding Somerjoki.

Nyligen körde en äldre man till och med i gång ett par Baddinglåtar i jukeboxen för att ge sitt påstående den rätta inramningen. Visserligen är Badding död sedan 30 år, men rent musikmässigt kändes det ändå bättre att relateras till honom än till Pate Mustajärvi.

Ingen av dessa obekanta finskspråkiga barbesökare har däremot sett mig som Henrik Jansson, och det är jag helt tillfreds med. Om jag som ung gärna ville bli igenkänd känner jag mig numera enbart generad ifall okända människor kommer och talar till mig som författaren HJ.

Jag är blyg, också om jag oftast gör mitt bästa för att dölja det, och det blir värre med åren.

● Men det finns andra problem i livet som förtunnas med stigande ålder. Är man tolv år känns en diagnos på en kronisk, livslång sjukdom nästan som en dödsdom, inte minst när det handlar om epilepsi och ens närmaste släkting omedelbart meddelar att de som hade ”sånt” i hennes gamla hemtrakter ansågs vara ”lite galna”.

Kommentaren levererades vid middagsbordet, kring 1970. Och min läkare påpekade för sin del att jag i mitt kommande arbetsliv skulle undvika den privata sektorn, eftersom man där – enligt honom, åtminstone kring den tiden – hade en liknande attityd som i min släktings uppväxtmiljö.

Anfallen som föregått diagnostiseringen hade varit stora, med medvetslöshet och efterföljande förvirring, men den medicin jag fick bet från början bra. Fast den hjälpte ju inte mot de långvariga depressioner som följde på diagnosen, under flera år. Det var inte förrän jag i 16årsåldern blev politiskt aktiv kommunist som jag började må bättre.

● Men när decennierna rusar förbi och också vännerna får mer eller mindre allvarliga diagnoser – en del har också redan dött – inser man att en epilepsi som ändå går att leva med inte är något att gråta över. Speciellt som jag under de många årens bekantskap med sjukdomen lärt mig avläsa de tecken som säger att ett anfall kan vara på väg. Då är i mitt fall – märkligt nog – två snabba öl det säkraste sättet att stoppa det. Ibland låter jag bli att ta dem, av olika skäl, och hoppas på det bästa.

Min nuvarande, kvinnliga läkare har – med en lätt huvudskakning – konstaterat att det egentligen låter orimligt, men att alkohol i vissa situationer nog kan vara den effektivaste medicinen.

Livet kan så här förstås ibland kännas som en skör balansgång, men den ständiga oro och direkta uppgivenhet jag upplevde som 12–13åring är borta. Första gången jag nämnde om sjukdomen för någon annan än mina flickvänner var i 40årsåldern, mer än ett kvartssekel efter det första anfallet. Nu skriver jag om den, så allt blir ändå inte sämre med stigande ålder.

Trots att Jagger fått ge plats för Badding.

”Men när decennierna rusar förbi och också vännerna får mer eller mindre allvarliga diagnoser – en del har också redan dött – inser man att en epilepsi som ändå går att leva med inte är något att gråta över.” HENRIK JANSSON Författare, skrivarlärare och kritiker