Poliser vill lära sig bättre svenska
Finlandssvenskar tenderar att inleda samtalet på finska då de möter polisen. Men de flesta poliser vill ändå betjäna på svenska.
En färsk doktorsavhandling visar att bara en tredjedel av de finskspråkiga poliserna anser att de uppfyller språklagens kompetenskrav för svenska. En stor del av poliserna är ändå villiga att förbättra sina kunskaper i svenska. Samtidigt behöver en del av poliserna svenska så sällan att det ur deras synvinkel känns onödigt att lära sig språket.
Enligt forskaren Sanna Heittola som skrivit avhandlingen leder de bristande svenskkunskaperna inte till omfattande problem i det praktiska polisarbetet. Med tanke på språklagstiftningen är polisens kundbetjäning på svenska ändå bristfällig.
Polisens inställning till svenskspråkig service är i regel positiv, i alla fall i landets tvåspråkiga polisdistrikt.
Det visar filosofie magister Sanna Heittolas doktorsavhandling, som framläggs för granskning vid Vasa universitet på lördag.
I undersökningen, som fått titeln ”Poliisista päivää, från polisen goddag. Språkliga yrkespraktiker vid de tvåspråkiga polisinrättningarna i Finland” har Heittola intresserat sig för språkanvändningen i polisarbetets vardag.
Hon har gjort en enkätundersökning som hon kompletterat med intervjuer i de tvåspråkiga polisdistrikten i Finland.
Totalt har 538 poliser deltagit i undersökningen. Av dessa var drygt 100 svenskspråkiga.
Heittola ser att det finns stora brister i den svenska servicen vid polisen.
Samtidigt har hon funnit att poliser förhåller sig neutralt i språkfrågan då de möter kunder.
– Ett fåtal poliser hade negativa kommentarer om landets tvåspråkighet. Men samtidigt konstaterade de att de inte låter sin egen inställning påverka hur de bemöter kunderna, säger Heittola.
I undersökningen har hon sökt svar på tre frågor: Vad kännetecknar den språkliga vardagen vid polisinrättningarna, vilka utmaningar och utvecklingsbehov finns samt vilka normer kommer till uttryck i fråga om språk?
– Alla poliser har sitt eget sätt att hantera situationen då de möter en svenskspråkig kund. Något allmänt sätt att bemöta svenskspråkiga går inte att urskilja.
Bara en av fem poliser inleder samtalet på svenska. De flesta låter kunden välja språk, och de flesta börjar på finska. Många svenskspråkiga blir förvånade då de möter en polis som talar svenska.
Ansvaret för vilket språk som talas faller alltså på kunden, säger Heittola.
Inställningen till svenska språket visade sig vara generellt sett positivt.
– Många önskar att de fick lära sig mer svenska, förutsatt att utbildningen sker på arbetstid, säger Heittola.
Undersökningen visar dock att polisväsendet inte är speciellt aktivt då det gäller att utveckla personalens språkkompetens.
– Av drygt 500 var det bara två som meddelade att de fått gå på språkkurs.
Heittola säger också att undersökningen visar att man vid anställningen inte lägger någon vikt vid polisernas språkliga kompetens. Ingen av dem som deltog i undersökningen hade blivit tillfrågad om språkkunskaper vid anställningsintervjun.
Överlag visar undersökningen att polisväsendet är helt finskspråkigt.
– I all intern kommunikation är det finska som gäller.
Heittola fann även att poliser känner till språklagens krav mycket väl
Av drygt 500 var det bara två som meddelade att de fått gå på språkkurs. Sanna Heittola
men att lagens tillämpning är beroende av varje enskild polismans bedömning.
Heittola konstaterar att hennes forskningsmaterial ännu innehåller mycket som skulle vara värt att fördjupa sig i.
– Det finns tydliga problem med hur tolkar arbetar i utredningsärenden, och då inte bara i fråga om svenska eller finska. Det är något som gärna kunde undersökas närmare.
Hon tror också att en motsvarande undersökning i landets enspråkiga distrikt, och i tvåspråkiga miljöer i andra länder, skulle vara intressanta som jämförelseobjekt.