Från tystnad till handling
Det har gått två veckor sedan uppropet #dammenbrister. Det har följts av andra upprop och en riksdagsdebatt.
Inom kyrkan samlas namn till uppropet #sanningenbefriar och på fredag blir det uppläsning på Lilla teatern av vittnesmålen från #dammenbrister. Riksdagens debatt på tisdagen var en så kallad aktualitetsdebatt initierad av Tuula Haatainen, SDP, som också är partiets presidentkandidat. Över 50 andra riksdagsledamöter från alla partier utom Sannfinländarna hade undertecknat initiativet. Många konstaterade att det här är en fråga som inte handlar om partitillhörighet eller om regering eller opposition. Salen var så gott som full och många uttalade sig i debatten.
Aktualitetsdebatten har stort symbolvärde, även om inga beslut fattades. Regeringen har ändå sammankallat till en rundabordsdiskussion med arbetsmarknadsorganisationerna nästa vecka.
Riksdagen som institution och arbetsplats är ett bra exempel på en hierarkisk struktur där många av de anställda också har en stark lojalitet. Riksdagsassistenterna är politiskt aktiva, lojala med sitt parti och har i många fall förhoppningar om en fortsatt politisk karriär. Det skapar tyvärr en utmärkt grogrund för tystnad och svårigheter att motarbeta trakasserier. Så är det fast riksdagen – de folkvalda och de som arbetar i huset – borde föregå med gott exempel.
Det är ungefär tio år sedan en intern utredning i riksdagen visade att sexuella trakasserier förekommer och särskilt drabbar riksdagsledamöternas assistenter och andra anställda. Efter det har arbetsklimatet i riksdagen kartlagts regelbundet och enligt enkäterna har trakasserierna minskat.
Nu har Yle gjort en färsk enkät där drygt 13 procent av de riksdagsassistenter och anställda av riksdagsgrupperna som svarade på enkäten uppgav att de har upplevt trakasserier under den pågående riksdagsperioden.
Men debatten i riksdagen handlade inte i första hand om trakasserier i riksdagen utan om att problemet förekommer allmänt. Tystnadskulturen har börjat rämna och det går inte att bortförklara problemet.
Sexuella trakasserier är förbjudna enligt lag. Det ankommer på arbetsgivarna, facket, rektorer, lärare och annan personal i skolor av olika slag att skapa en atmosfär där man tar ordentligt tag i misstankar om trakasserier och samtidigt skapar ett klimat där de som utsätts vågar be om hjälp.
Ändå finns det anledning att se över den nuvarande lagstiftningen om trakasserier.
När det gäller våldtäkter fäste många riksdagsledamöter i tisdagens debatt uppmärksamhet vid att vår nuvarande våldtäktslagstiftning inte har samtycke som avgörande element. Däremot förutsätter lagstiftningen om våldtäkt att offret utsatts för våld, hot om våld eller kraftig rädsla. Fallet nyligen då en förövare som våldfört sig mot en tioårig flicka inte dömdes för grov våldtäkt för att det inte kunde bevisas att flickan kände skräck och hjälplöshet visar att lagen måste ändras. Förövaren fick en sträng dom, men det är absurt att hovrätten inte dömde för våldtäkt.
I debatten som har uppstått under de senaste veckorna har det också lyfts fram att en del män känner sig utpekade, att männen som grupp nu skulle skuldbeläggas.
Den stora majoriteten av dem som utsätts för sexuella trakasserier är kvinnor, men det förekommer också – eventuellt i stigande grad – att män blir trakasserade. Särskilt utsatta är homosexuella män och transpersoner. Det är precis lika illa när män blir trakasserade som när kvinnor utsätts. För att komma åt de attityder som gör trakasserier möjliga måste vi ändå se att vi lever i en maktstruktur som gör män som grupp maktstarkare än kvinnor som grupp, trots att det finns undantag på individnivå.
Det betyder inte att alla män är skyldiga men att alla män har ett särskilt ansvar att motarbeta den kultur som tillåter trakasserier.