Orgeln och jaktplanen

● För en vecka sedan satt jag vid samma bord som amerikanska mecenaten Marvin Suomi och diskuterade hans miljondonation till Sibelius-Akademin – eller rättare sagt hans löfte om en sådan. Mecenaten lovade en dollar för varje dollar eller euro som Konstuniversitetet skramlar ihop.

Marvin Suomi motiverade sin kulturvilja med att den privata sektorn måste bära sitt ansvar. Han med sina finländska rötter ville att Sibelius-Akademin skulle visa sig framgångsrikt också i framtiden och stå sig i den hårdnande internationella konkurrensen om både lärare och elever.

I måndags kom beskedet att Kaija Saariaho donerat en miljon euro för att låta bygga en orgel i Musikhusets konsertsal. Donationen som gjordes redan i september satte fart på krafterna bakom Musikhuset – staden, staten och Rundradion – som alla lovade bidra med en halv miljon var. Med ytterligare 1,7 miljoner euro från fonder och stiftelser – från Jane och Aatos Erkkos stiftelse, SLS, Wihuri samt Finska och Svenska kulturfonden – skramlade man ihop de 4,2 miljoner som ska täcka byggkostnaderna.

Fastän världen var full av goda ändamål, såg Saariaho att hon som musikmänniska och tonsättare på det här sättet kunde göra en långsiktig insats till förmån för det finländska musiklivet genom att bidra till ett instrument som varar i evighet jämfört med ett människoliv. På så sätt kunde hon också främja orgelorkestermusiken. Musikfolket jublade och många hyllade Saariahos kulturvilja med rätta.

Jag hör till dem som kategoriskt har påtalat bristerna i den eländiga surrogatelorgeln som hittills har använts när symfoniska verk med orgelstämmor har framförts i Musikhuset. Också jag kunde därför dela glädjen över beskedet.

● Mera alarmerande är att det krävdes en miljondonation av en privatperson för att projektet skulle bli av. Glädjen över den privata filantropens välvillighet överskuggas därför av skammen över att det faktiskt tog sex år – eller egentligen mycket längre – innan man lyckades ta ett beslut i frågan. Visst, vi har haft ekonomiskt kärva tider och Musikhuset blev, på västmetrovis, betydligt dyrare än tänkt. Men om vi inte har råd att bygga en orgel, vad har vi då råd med?

Någon tycker att det är bra att den privata sektorn är med och finansierar orglar och barnsjukhus när man så gärna stöder behjärtansvärda projekt. Men enligt samma logik borde man kanske be vapenindustrin, till exempel försvarsmaterielkoncernen Patria, skjuta till pengar för den förestående jaktplansinvesteringen, helt enkelt för att samhället har lika svårt – eller rimligtvis ännu svårare – att bekosta en dylik investering på ett över tusenfaldigt belopp. Kommer knappast att ske.

Om jag för ett ögonblick tillåts jämföra äpplen och päron förefaller det som om man med offentliga medel nog kan satsa minst 4,2 miljoner euro i veckan i trettio års tid på jaktplan (om man fördelar investeringen på 7–10 miljarder över trettio år), medan det föreföll omöjligt att göra en engångsinvestering på 4,2 miljoner på en orgel som förväntas hålla kanske tiofaldigt längre.

Naturligtvis är det bara med stridsflygplan och Stalinorglar som länders luftrum försvaras. Men å andra sidan torde dånet från en konserthusorgel vara mångfaldigt mera välgörande än bullret från en Hornet F-35, Eurofighter eller Saab 39 Gripen.

Om en högskola vill ta emot ytterligare medel från den privata sektorn är det säkert godtagbart så länge statsmakten inte i gengäld skär i sina anslag. Men en orgel, är inte det en investering för framtiden som borde kunna bekostas gemensamt?

Hur glad jag än är att Kaija Saariaho gav av sitt arv för samhällets väl känns det helt enkelt fel att projektet krävde en privatpersons uppoffring. Hur ska vi finansiera jaktplanen när vi inte ens har råd med barnsjukhus eller futtiga små orglar?

Hur ska vi finansiera jaktplanen när vi inte ens har råd med barnsjukhus eller futtiga små orglar?