På strövtåg i poetiska nordliga landskap
Lika helgjuten som aptitretande, kallar recensenten skivan med tre verk av kanadensiska Matthew Whittall.
Musik av Matthew Whittall. Tommi Hyytinen, valthorn, Radions symfoniorkester, Tapiola Sinfonietta och Helsingfors kammarkör under Nils Schweckendiek. (Alba) Ett tydligt förnimbart stråk av en panteistiskt färgad naturrelation går som en röd tråd genom Matthew Whittalls (f. 1975) produktion och får den, i kombination med tonsättarens klart uttalade fäbless för poetiska och visuella inspirationskällor, att sticka ut från en inte sällan mer absolut hållen inhemsk samtidsmusikalisk estetik.
Ändå skriver inte Whittall programmusik i egentlig bemärkelse. Den skildrar inte naturen och de övriga utommusikaliska retningarna desto mer konkret, utan ringar snarast in de emotioner och känslomässi- ga konnotationer dessa väcker på ett mer abstrakt plan. Med andra ord ett liknande grepp som Sibelius nyttjar i sina tondikter och som Whittall under sin snart tjugoåriga tonsättarbana förädlat till ett avsevärt raffinemang.
De tre styckena på Albas nya Whittallplatta är alla belysande exempel härpå, samtidigt som de skiljer sig från varandra på flera plan. Den nordliga hemisfärens natur utgör i två av dem en central influens och i Northlands (2009), som Whittall definierar ”album för valthorn och stråkar” – verket kan förstås lika gärna uppfattas som en regelrätt solokonsert – är det en isländsk naturupplevelse som det refereras till.
Efter att valthornet i den första delen opererat mot mestadels snårigt dissonanta stråktexturer öppnar sig landskapet i den andra. Dimmorna skingras och soloinstrumentet tecknar vackert sångbara linjer mot ett diatoniskt, ställvis modalt skimrande ljus och Whittall nyttjar fruktbart en gammal isländsk, på naturhorn återgiven, psalmmelodi.
Särpräglat soniskt panorama
En baltisk ton genomsyrar helheten och om Northlands osökt för tanken till Vasks associerar den rituellt färgade ad puram annihilationem meam (2008) till både Pärt och Tormis. Det för blandad kör, sopransolo, recitatörer och slagverk skrivna verket – till text av jesuitprästen Pierre Teilhardde Chardin – syntetiserar bland annat gregorianik och japansk gagaku och typiskt för Whittalls sensitiva klangöra är att låta det innerliga sopranpartiet inramas av stämda glas.
I skivans starkaste stycke, The return of light för kammarkör och sinfonietta (2015), faller måhända Esenvalds en i hågen, men den minst sagt
särpräglade klangvärlden är helt och hållet Whittalls egen. Han låter sig här inspireras av 1800-talspolarforskaren Julius von Payers beskrivning av den första solglimten efter en arktisk natt och det soniska panorama Whittall frammanar är fascinerande innovativt, alltifrån inledningens suggestiva naturljud till klimaxens bländande klangbrus.
Whittalls ”hovdirigent” Nils Schweckendiek har uruppfört skivans vokalverk och är självfallet full- komligt hemma i estetiken. Tommi Hyytinen, som beställde Northlands, spelar med auktoritet och pregnans medan Helsingfors kammarkör, Tapiola Sinfonietta och Radions symfoniorkester musicerar sensibelt under Schweckendieks noggranna men aldrig pedantiska ledning.
En lika helgjuten som aptitretande skiva och en konstnärlig fullträff för Alba, som tidigare givit ut den finfina samlingen pianopreludier – Leaves of Grass. Nu vore det onekligen läge för Ondine att ytterligare fördjupa den diskografiska whittallska helhetsbilden och spela in några av de centrala orkesterverken såsom altviolinkonserten (The heaven that dwells so deep), pianokonserten (Nameless Seas) och Dulcissima, clara, sonans för sopran och orkester.