3TM närmar sig akustisk techno
I sin nya trio trakterar Teppo Mäkynen förutom trumsetet diverse elektronik och ljudeffekter. Inledningsvis låter det påfallande traditionellt, även om intrycket snabbt nyanseras.
Som trummis, eldsjäl och spindeln i nätet inom det mesta som gäller den inhemska jazzen under 2000-talet är Teppo Mäkynen en av musikerna i den yngre generationen som kunde propsa på utmärkelsen ”Mr. Suomi Jazz”. Förutom de otaliga sammansättningar han suttit med i under årens lopp, har han också med jämna mellanrum återkommit med varierande projekt där han agerat ledare.
Att det handlar om just tillfälliga projekt snarare än långvarigare sammansättningar eller fasta band, säger sedan också någonting om Suomi-jazzens väsen. Det föregående, Teddy’s West Coasters – en oktett i 1950- och 60-talens amerikanska västkustens cool-anda – gav visserligen ut två skivor, men vol. 1 och vol. 2 var uppenbarligen tänkta att, som ett alternativ till ett dubbelalbum, ges ut som två separata sidor av samma mynt inom loppet av ett halvt år. För att sedan läggas åt sidan.
En modern trio
Nya 3TM är nämligen någonting helt annat. Denna gång är det fråga om en modern trio med ständige följeslagaren Antti Lötjönen på bas och Jussi Kannaste på sax. Och det moderna elementet består i att Mäkynen vid sidan om trumsetet hanterar också diverse elektronisk teknik och ljudeffekter.
Inledningsvis låter det påfallande traditionellt, som typisk ”jazz” när trion kör i gång med Flaig och Kannaste blåser temat. Det här var inte den typen av djärvare elektronisk jazzfusion jag hade förletts att vänta mig, inte som Flying Lotus eller så.
Men snart nog börjar jag inse att första intrycket inte håller streck. Här kommer elektroniken snabbt in i bilden redan på första spåret och musiken flummar ut i en mer abstrakt mellandel.
Men också när trion spelar helt akustiskt kan man till exempel på följande Five New Dukes höra influenser från moderna stilar som techno när musiken plötsligt för en längre tid liksom hakar upp sig.
Ihärdiga upprepningar
Effekten när en till synes enkel snutt ihärdigt upprepas med små variationer, påminner om när pianisten Vijay Iyers trio på skivan Break Stuff (2015) gör ”akustisk techno” på Hood. Om ett slags techno-estetik påminner 3TM också i det att musicerandet är övervägande stramt och återhållsamt. Det ges inte utrymme för långa, improviserade solon eller ös à la fri jazz.
Så är inte heller elektroniken påträngande, utan just så finstilt utnyttjad att man måste vara alert för att uppfatta den ständigt pågående dialogen mellan de skilda elementen. Att vissa spår bara är korta impressioner av en dryg minuts längd gör sitt till att musiken kan ge ett något försiktigt och fragmentariskt intryck om den hamnar i bakgrunden.
Form är 70 minuter lång och kräver en viss koncentration, gärna ett par hörlurar, men för den uppmärksamma lyssnaren blir färden in i den moderna jazzens domäner belönande. 3TM uppträder under den pågående We Jazz-festivalen på Ääniwalli lö 9.12.