Upprättelse för Elfrida Andrée
Festivalen Autonomins tidevarv lyfte fram en tidig svensk kvinnlig tonsättare. Kammarmusik
Autonomins tidevarv
Uppsala kammarsolister: Nils-Erik Sparf, Klara Hellgren, violin, Bernt Lysell, altviolin, violin, Per Nyström, cello. Konstnärlig planering och piano: Marja Rumpunen. Musik av Elfrida Andrée. Riddarhuset 10.12.
”Hur många gånger har jag ej känt grämelse, när man sagt att inga qvinliga namn kunna nämnas, när frågan är om musikalisk komposition i allvarlig stil ... Qvinnoslägtets höjande till sjelfmedvetenhet om sin kallellse och förmåga, till kraft och verksamhet, till oberoende och framåtskridande, se der den sanning jag öfver allting älskar, för vilken jag vill offra min tid och mitt lif!”
Så skriver den 29-åriga Elfrida Andrée 1870 till sin far Andreas Andrée och föga kunde hon väl ana vilken enorm kamp som återstod innan hennes visioner ens delvis skulle besannas. Andrée, nära vän med Selma Lagerlöf och elev till Niels Gade, var inte bara en av Sveriges och Nordens första kvinnliga tonsättare; hon var alltså även en hängiven kvinnosakskvinna som envetet, och delvis framgångsrikt, utmanade tidens anda.
Andrée blev Sveriges första kvinnliga telegrafist och domkyrkoorganist (i Göteborg) och i hennes rikhaltiga produktion märks bland annat den fortfarande ouppförda operan Fritiofs saga (till Lagerlöfs libretto), två symfonier och övriga orkesterverk samt en ansenlig mängd kammar-, vokal- och orgelmusik. En produktion, som hade fallit ännu mer i skymundan om det inte varit för Wilhelm Stenhammars – Elfridas systers svågers son – insatser.
Välklingande allmänromantik
När en annan kraftkvinna, pianisten, kulturhistorikern och festivalledaren Marja Rumpunen, planerade den fjärde upplagan av Autonomins tidevarv – den sommartida upplysningsfestivalens uppnosiga lillasyster – under rubriken Visioner för ett självständigt Finland var valet av Andrée för den första konserten ett på många sätt intressant drag.
Konserten tillägnades, lämpligt nog, Finlands kvinnor och den kvinnliga rösträtten. Det föreföll solklart att Andrées musik problemfritt hävdade sig gentemot, och delvis överträffade, tidens genomsnittliga musik av manshand. Tyvärr fick vi höra blott intermezzot ur A-durstråkkvartetten från 1861 men en stark influens var här, liksom i den melodiskt pregnanta pianokvintetten e-moll (1865), föga överraskande Mendelssohn.
De två romanserna för violin och piano (1882) smakade, liksom Andante quasi recitativo för stråkkvartett (1877) samt stråkkvartetten dmoll (1887), även Schumann och aningen Tjajkovskij, men om Andrée inte var någon direkt originell eller nydanande kreatör var hon sannerligen heller ingen bakåtsträvare. Det är frågan om genomgående välskriven allmänromantisk musik i tidens anda, som på ett spännande sätt undviker de flesta nationella konnotationer.
Uppsala kammarsolister och Rumpunen – vid den hos Riddarhuset deponerade, läckert intimt klingande Grand Seuffert-flygeln från 1855 – gjorde Andrées musik all tänkbar rättvisa.