I en mörk och snårig skog

■ När Netflix gör sin första tyska serie är det i genren drama med övernaturliga, scifi- och thrilleringredienser. Inspirationskällor har uppenbart varit serier som Twin Peaks, Stranger Things och Les Revenants, vilket resulterat i en intrikat intrig med försvunna barn på olika tidsplan och tidsresor (år 1953, 1986, 2019 och 2052). Tidsuppfattningen är cirkulär här och händelser upprepas; frågan är inte var någon befinner sig, utan när.

Serien heter dessutom Dark vilket inte mer tydligt kunde förmedla vad den vill vara: mörk. Ingen kan undgå att det är någonting ruttet i den fiktiva småstaden Winden (eller snett och skevt om man så vill) där handlingen utspelar sig. Miljön med sina höstliga skogar och sitt kärnkraftverk hör för övrigt till det mest lyckade i serien.

Annars är det fråga om ett rikligt befolkat familjedrama. De tio delarna kretsar kring fyra familjer och tre generationer (och lika många tidsplan), där personerna jobbar på stadens centrala institutioner, det vill säga är poliser, lärare, hotellägare, psykologer, massörer. Och så finns det ungdomar som springer omkring med ficklampor i skogen men är äldre och följaktligen mindre oskuldsfulla än barnen i Stranger Things.

Det är rätt snyggt gjort, visst, i visuell bemärkelse. Man ser ambitionerna. Men vad gäller själva mysteriet är det något som blir rent av provocerande. Seriens skapare, den schweiziske filmregissören Baran bo Odar verkar ha tagit i så att han blivit blå i ansiktet för att snurra ihop tv-historiens mest komplicerade mysterium. Men det är svårt att orka bry sig om hur allting hänger ihop; det skrymmande, mastiga mysteriet är mer utmattande än spännande, mer en gåta för hjärnan än för hjärtat. Det är som om allt krut har lagts på den fiffiga intrigkonstruktionen, och på vägen tappades det som borde vara det viktiga bort: engagerande karaktärer. Lägg därtill till den släpigt ödesmättade musiken och det hela blir konstlat och uppblåst.

Seriens tio delar finns på Netflix. Netflix