F(v)insmakandet är passé
Hos oss sprider sig vinsnobberiet till allt vidare kretsar medan konnässörerna i världens stora vinländer avdramatiserar finsmakandet.
”Om maten är god och sällskapet trivsamt kan du inte välja fel vin. Om maten är dålig och sällskapet irriterande kan bara vinet hjälpa”.
Eric Asimov, The New York Times berömda vin- och matskribent sammanfattar vinets hela idé i dessa två meningar.
Vinprovarnas och vinspalternas viner som ”gråter”, som ”smakar av läder”, ”torkad frukt”, ”löv”, ”petroleum” eller ”nötter” fostrar vanliga sunt tänkande människor till inbilska amatörsommelierer. De är mästare på att förstöra stämningen på den trevligaste krogkväll genom att rynka på näsan och visa ut ett enkelt, robust Crozes-Hermitage, som deras plötsligt så känsliga smaklökar hittar något outgrundligt fel på.
Åtminstone jag skäms som en hund om mitt sällskap visar ut ett vin som inte är klart defekt. Att det inte faller på läppen är ingen orsak att be kyparen föra ut flaskan. Ett vin smakar som det smakar. Det är vare sig fel eller rätt. Fel blir det först när det infekterats av någonting och smakar och luktar mögel, kork eller dylikt.
Efter att i över fyrtio år ha smakat av det mesta på Alkos hyllor – åtminstone de lägre placerade – kan jag försäkra att det sällan händer att ett vin är defekt. Oftare hittar man sådana bland de dyrare vinerna i de stora vinländernas supermarketar. Det beror på att åtgången av dyra viner är liten och ju längre de står upprätt på hyllorna desto sannolikare är det att korken torkar och falskar med förödande följder för innehållet.
Ska man köpa ett dyrt vin i Frankrike är det bästa att gå till en specialaffär eller direkt till producenten.
Asimov och andra riktiga vinkännare vet att det sällan är fel på vinet, oftare på smakaren. Ett vin ska anpassas efter plats, stämning och mat. En enkel pyttipanna på köksbordet ska inte ”förstöras” med ett åttioeuros Chateau Beychevelle. Det är lika tokigt som att jämföra ett utsökt hundraeuros vin med ett strålande femtoneuros. Det är som att jämföra en Bugatti med en Volvo. Båda är bra, men tävlar i olika klasser.
”Lobotomiserade” viner
Destoravinindustriernastio–femtoneuros viner, som de flesta av värl- dens aningslösa vindrickare konsumerar, är ofta inte mycket annat än saft med alkohol, säger stjärnskottet på de amerikanska sommelierernas himmel, Bianca Bosker.
Hon påpekar att de inte ska förväxlas med de små vingårdarnas ekologiskt tillverkade viner där användningen av kemikalier och tillsatser har bragts till ett minimum.
Liberala sommelierer som Bosker är som ett rött skynke för vinsnobbar och konservativa konnässörer. Hon anser lite provokativt att också de artificiellt tillverkade vinerna har ett existensberättigande för i själva verket är det ju ”bara frågan om en dryck”, som smakar si eller så. Inte sällan som en blåbärssmoothie.
Bosker har förtjusat och retat upp med sina essäer där hon – utan att fördöma – beskriver hur de industrialiserade vinhusen gör allt för att tillfredsställa konsumenternas smak.
Vintillverkarna kan lägga upp till sextio olika tillsatser i vinet utan att behöva deklarera för dem på etiketten. Den enda tillsatsen som måste nämnas är användningen av svaveldioxid, som behövs för konserveringen.
I stället för att lagra vin i ekfat och på flaska i åratal väljer tillverkaren smarta genvägar för att nå samma resultat. Man blandar ekspån eller ekdamm i vinet eller tillsätter några droppar flytande ektannin smaksatt med vanilj eller mocka och uppnår samma smakeffekt på nolltid. Om vinet drar samman smaklökarna kan man motverka det med att blanda i pulvriserad äggvita eller extrakt ur fiskens gallblåsa. Den djupröda färgen får man enkelt genom att tillsätta lite av vinmakarnas ”trolldryck”, Mega Purple, ett druvextrakt som fördjupar färgen och ger mera fruktsmak.
Det är ingenting nytt. Redan de gamla romarna spetsade sitt vin med grisblod och marmordamm för att ge det rätt färg.
De blandningar som de stora vinhusen mixtrar ihop motsvarar det som den stora massan nyfrälsta vindrickare vill ha: mjuka, söta viner med låg strävhet, beskhet och komplexitet.
De biodynamiskt odlade vinernas föregångare, fransmannen Anselme Selosse, kallar föraktfullt den här typen av viner för ”lobotomiserade”.
Vi kan tycka att vinindustrin lurar oss med alla sina knep och genvägar när de efterapar de dyra äkta vinernas smak. Men dricker man inte vinet just för smakens skull?
Vinkritikern Jancis Robinson skriver att det är paradoxalt att prisskillnaden mellan de billigaste och dyraste vinflaskorna i dag är större än någonsin medan skillnaden i kvalitet mellan dem antagligen är mindre än någonsin.
Eric Asimov lugnar slutligen sina läsare, som står villrådiga vid vinbutikens hyllor, med ett värdefullt råd: ”Det värsta som kan hända är att du köper för lite”.