Visitationszoner delar i Danmark
På ett halvår har ett fyrtiotal skjutningar skett i Köpenhamn under en konflikt mellan två rivaliserande gäng. För att öka tryggheten och få färre att bära vapen har dansk polis infört visitationszoner, en modell som också Sverige har visat intresse för.
Farid Chahade är trött på de många skjutningarna i Köpenhamn. Ändå är han inte säker på att polisens slumpmässiga visitationer ger bäst resultat.
KÖPENHAMN Luften är råkall och mörkret ligger tungt även om eftermiddagen knappt har gått över i kväll – som det så ofta brukar vara i Köpenhamn i december.
I några strålkastares sken pågår en fotbollsträning vid Mjølnerparken i Nørrebro, och också det är nästan som vanligt.
Men invid planen är polisens mobila station i form av en blå skåpbil parkerad och påminner om skottlossningar och en dödsskjutning som skett här.
På ett halvår har det skett över fyrtio skjutningar i Köpenhamn, en stor del just i Nørrebro och den nordvästliga delen av staden. Tre har dött, drygt tjugo personer har skadats och också helt utomstående har drabbats.
Det handlar om ett gängkrig mellan två grupperingar, Loyal to Familia och Brothas, där Brothas håller till kring Mjølnerparken, medan Loyal to Familia finns knappt två kilometer närmare centrum. Loyal to Familia håller på att utvidga sitt territorium vilket är det som ligger som grund för konflikten.
Den mobila stationen, som är på plats alla dagar i veckan, är ett försök att öka känslan av trygghet. En annan åtgärd är de visitationszoner som polisen har infört – en möjlighet som lagen ger sedan 2004.
I somras upprättades zonen i Nørrebro och har sedan dess förlängts med två veckors mellanrum.
– Den innebär att vi kan visitera vem som helst utan att vi har en misstanke, säger Torben Svarrer, polisinspektör och den som ansvarar för arbetet kring organiserad brottslighet vid Köpenhamnspolisen till HBL.
Färre bär vapen
Hittills har 3 900 visitationer gjorts, och inga skjutvapen har påträffats i dem. Det ser Torben Svarrer som ett bevis på att de fungerar.
Risken att bli visterad leder enligt honom till att gängmedlemmar inte bär vapen innanför zonen, och då minskar också skjutningarna.
Bland gatugängen, som Svarrer beskriver dem som, finns nämligen en benägenhet till spontana handlingar.
– Man är mer likgiltig med människoliv.
Vapen och knivar som polisen har tagit tillvara har i stället hittats i käl- larlokaler och gömda i grönområden.
Intresse i andra länder
I Sverige – där till exempel Malmö och delar av Stockholm har problem med skjutningar – har justitieminister Morgan Johansson visat intresse för den danska modellen.
Under kvällen i Nørrebro möter vi ändå flera som är skeptiska.
En av dem är Terje Bech. Han bor inte långt från Mjølnerparken och är aktiv inom nätverket ”Vi tager gaden tilbage”.
Han vill inget annat än få ett slut på oroligheterna i sin stadsdel. Enligt honom har skjutningarna gjort folk stressade.
– En del är helt oberäkneliga, säger han om gängmedlemmarna.
Men han säger sig ändå tvivla på om polisens visitationer faktiskt har önskad effekt. Enligt honom gömmer kriminella vapnen strax utanför zonerna vilket innebär att de ändå har tillgång till dem. Han ser därför visitationerna som resursslöseri som i stället orsakar missnöje och upplevs som provocerande.
– När polisen inte som förr patrullerar ute på gatorna vet de inte vem som är vem. Så när de ställer upp i stadsdelen visiterar de alla unga med annan bakgrund än dansk.
– Polisen ser inte skillnad på en kriminell och en gymnasieelev.
Gängmedlemmarna är enligt polisinspektör Torben Svarrer i regel 17–30-åringar och många har rötter i något annat land än Danmark.
Terje Bech efterlyser i stället poliser som verkligen rör sig ute bland folk, sociala insatser som gör att unga kan komma ur gängen eller inte alls söker sig till dem – och så tror han att en legalisering av hasch skulle minska gängens intjäningsmöjligheter så till den grad att deras verksamhet upphör.
Vapenvila
Några kvarter från Mjølnerparken tar Farid Chahade emot i moskén Khayr El-Barriya.
Han har bakgrund som kriminell, har själv en gång i tiden blivit beskjuten och har suttit inne för våldsbrott. – Jag har betalat för det, säger han. I dag är han tränare i kickboxning och har genom det jobbet lärt känna många av gängmedlemmarna. Chahade har försökt medla i konflikten som han menar att alla förlorar på.
– De tänker inte på konsekvenserna för sin framtid.
Vad gäller visitationerna säger han att de är bra ”om de kan stoppa gangstrar”. Men han ogillar, som han säger, att skolpojkar som står utanför konflikten blir visiterade.
Samtidigt vill han inte att hans eg-
När polisen inte som förr patrullerar ute på gatorna vet de inte vem som är vem. Så när de ställer upp i stadsdelen visiterar de alla unga med annan bakgrund än dansk. Morgan Johansson justitieminister
na barn ska röra sig ute på kvällarna för risken finns att någon tar fel, menar han. Köpenhamnspolisen uppmanade också i ett skede unga män att vara försiktiga när de rör sig på Nørrebro och undvika tröjor med huva för att inte förväxlas med gängmedlemmar.
Polisen bekräftar inte det, men enligt medieuppgifter råder nu någon form av vapenvila mellan de två gängen. Den ska ha förhandlats fram av föräldrar och frivilliga som fått nog, och också ha förlängts i veckan.
Chahades uppfattning är att det snarare handlar om att många av medlemmarna är gripna. Dagen före vår intervju gjorde polisen till exempel ett tillslag som ledde till flera häktningar.
Säkerhet eller tvärtom?
Nej, ännu andas varken polisen eller invånarna i Nørrebro ut, även om Terje Bech säger att folk ”sänkt axlarna en aning” nu när inga skottlossningar inträffat på en månad.
Line Holm bor i stadsdelen med sin familj. Henne träffar vi nära tågstationen vid den livliga Nørrebrogade och hon berättar att hon skrivit om just visitationszoner under sin studietid vid universitetet.
Hennes slutsats är att det finns en form av inneboende diskriminering i dem, utifrån vilka polisen väljer ut i sina kontroller.
– De skapar inte heller nödvändigtvis trygghet utan gör i stället folk medvetna om att det inte är tryggt.
Vi möter också Muhammed som har blivit stoppad två gånger. Han anser att polisen inte har så många andra alternativ än att visitera, och tycker att de som klagar på kränkt integritet tar på sig en för stor offerroll.
– Om man inte har något att dölja är det väl inga problem?
Muhammed vill inte uppge hela sitt namn av rädsla för att råka i trubbel, och detsamma säger flera andra yngre män som vi talar med.
Det är tydligt att oroligheterna i området kommer nära dem. En säger till oss att alla känner någon som har drabbats av gängkriminaliteten.
– Så klart fruktar man för sitt liv, säger i sin tur Anders.
Hans föräldrar kommer från Marocko, och han hör på så sätt till just dem som sägs vara mest utsatta för visitationerna på grund av sitt utseende. Men han har inget emot dem – tvärtom – och flera andra med liknande bakgrund vi träffar håller med honom.
– Så får de området kontrollerat och man kan känna sig mer säker.