Drar en lans för svenskan
Finlandiavinnaren Juha Hurme står upp för tvåspråkigheten och tar dispyten med kulturminister Sampo Terho med humor. – Vi upplever just nu girighetens, paranoians och dumhetens allians där minoriteterna får betala priset, säger Hurme i en intervju för HBL
Ett underfundigt flin leker i regissören Juha Hurmes mungipor där han står i det piskande snöslasket utanför Nationalteatern och suger på en cigarett. Dagens övningar inför den absurdistiska komedin Lemminkäinen har nyss avslutats och Hurme ser redan fram emot premiären i februari. Finlandiavinnaren vilar inte på hanen.
– Jag gör underhållning där jag väver in tankar om bildning, upplysning, vetenskap och vårt gemensamma ursprung. Bra vitsar och viktiga frågor i lättillgänglig form. Min senaste bok, Niemi, är egentligen ren kiosklitteratur, säger Hurme.
”Kiosklitteraturen” föll åtminstone den enväldiga domaren Elisabeth Rehn i smaken. För två veckor sedan belönades Juha Hurme med Finlandiapriset för årets bästa roman. Den gänglige maratonlöparen Hurme stegade upp i talarstolen och levererade ett tvåspråkigt tacktal – en salva vars slutkläm skulle få vingar.
”Opetelkaa ruotsia, juntit!”, lär er svenska, töntar, dundrade Hurme, med emfas på varje stavelse.
– Jag ville uppriktigt berätta hur enormt mycket rikare mitt skrivande, min ordteknik och min världsbild blivit tack vare tvåspråkigheten. Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Runar Schildt – de har öppnat upp språkliga vyer utan vilka jag aldrig skulle ha kunnat bli en Finlandiavinnare. Jag ville också påminna om att det finska skriftspråkets fäder Mikael Agricola och Aleksis Kivi inte hade kunnat göra sina viktiga insatser för finskan om de inte båda hade haft fullständiga kunskaper i svenska, berättar Hurme.
– Så tänkte jag att det blir världens bästa avslutande skämt att säga att de som inte begrep vad jag sade gör klokt i att lära sig svenska. Jag visste ju att jag talade till en utvald publik: författarkolleger och förlagsmänniskor som genast förstod hur jag menade. Det var en vits som kom direkt ur hjärtat, fortsätter han.
På kant med ministern
Alla uppskattade inte skämtet. Kulturminister Sampo Terho (Blå) var snabbt ute med krav på en ursäkt. ”Öknamn främjar inte språkdebatten”, skrev Terho på Twitter.
– Kulturministern lyckades verkligen fullborda skämtet genom sin enfaldiga reaktion på min vänliga och harmlöst ironiska släng. I andra länder kunde man kanske tänka sig att en kulturminister skulle gratulera en litteraturpristagare, men se tydligen inte här. Jag såg ingen poäng med att fortsätta gnabbas med Sampo Terho. För min del är saken klar som korvspad, säger Hurme.
– Men för att en gång för alla undvika missförstånd: jag var verkligen inte ute efter att förolämpa någon som inte gått i skola, utan ville bara påminna om att vi har två fantastiska språk i det här landet. Genom fruktbar samexistens har finskan
och svenskan berikat varandra i flera hundra år. Jag ville fira tvåspråkigheten och glädjen den berett mig. Det förstod alla – utom landets kulturminister.
Ingen hatstorm på sociala medier?
– Jag använder inte sociala medier, så det som snackas där rör mig inte i ryggen. Jag är inte det minsta teknologifientlig, men har inget behov av Facebook eller Twitter.
– Så mycket har jag ändå uppfattat att det startats en kampanj för att sticka större mössor åt kulturministern. Det är fint att det är på gång, för hans nuvarande mössa verkar som sagt spänna rejält.
Språkbad och slump
Hurme understryker gång på gång
vilket trumfkort tvåspråkigheten varit för hans skrivande och regiarbete. Han växte upp i en finskspråkig lärarfamilj i Pemar, där språkkunskaper och läsning stod högt i kurs.
– Utgångspunkten var att språk berikar, och jag har aldrig haft anledning att revidera den uppfattningen.
Hurme studerade matematik och naturvetenskaper vid Åbo universitet, men kände småningom att hans kall kanske låg någon annanstans. Den sökande ynglingen tog en timeout i början av 1980-talet och flyttade till Stockholm. Han fick jobb på socialvården på Södermalm.
– Jag åkte runt och servade seniorer i deras hem. Det var ett språkbad med hull och hår. Samtidigt övervann jag äntligen min blyghet och lärde mig tala med folk. Efter ett tag började jag till och med tänka på svenska, berättar Hurme.
Det var snubblande nära att Hurme hade slagit rot på Södermalm. Jobbet kändes meningsfullt och han erbjöds fast tjänst.
– I dag hade jag kunnat vara en respekterad, svensk expert på seniorvård som snart själv ska gå i trygg pension. Men livet är en slumpens lek. Jag gick flitigt på bio och teater i Stockholm och läste kurser i litteratur och estetik. Så råkade jag bli bekant med studentteatern. Genom teaterintresset prövade jag mig fram som manusförfattare. Och på den vägen är jag.
”Paranoid dumhet”
Flyttlasset gick tillbaka till Finland, där Juha Hurme sedan början av 1990-talet skrivit och regisserat tiotals pjäser för både finsk- och svenskspråkiga teatergrupper. Romandebuten Volvo Amazon (2007) har följts av ytterligare fyra romaner, med prisbelönta Niemi som den senaste i raden.
I både böcker och pjäser reflekterar Hurme gärna kring varifrån Finland kommer och vart landet är på väg.
– Finland och Norden hör till de tryggaste och mest jämlika platserna i hela världen, men allt det går snabbt att förstöra. Det finns ten- denser som sätter samhället i gungning, och minoriteterna får betala priset. I Niemi försöker jag på ett humoristiskt sätt förklara att vi historiskt sett alla är invandrare och att nationalistiska ideologier är villfarelser och fiktion. Varifrån kommer den nygamla fientligheten mot språkliga minoriteter och flyktingar? – Världen är en oroshärd där den växande folkmängden i kombination med klimatförändringen och konflikter leder till folkvandringar. I en komplicerad situation är det lätt att stänga in sig, förneka fakta och ty sig till enkla förklaringar. Donald Trump är det bästa exemplet, och han har många följare. Vi upplever just nu girighetens, paranoians och dumhetens allians där man bara tänker på sig själv och tycker att alla andra kan dra åt helvete. ”Invandrarna kommer och tar jobben och pengarna”, hör jag folk säga. Men i det här landet med dess åldrande befolkning kommer vi inte att klara oss om vi inte får in ung arbetskraft.
Att klamra sig fast vid föreställningar om att det var bättre förr är en intellektuellt slapp och farlig väg att gå, menar Hurme.
– I stället för att ta reda på hur saker egentligen förhåller sig och vad man kan göra åt dem bygger man upp falska hotbilder och strävar tillbaka till ”den gamla goda tiden”. Men det har aldrig funnits någon gammal, god tid. Det är bara en efterhandskonstruktion.
Hur ser vägen framåt ut?
– Det är just framåt man måste se, utifrån det vi på riktigt vet om vår historia. Det försöker jag föra fram i mina egna verk, för vetenskapen och konsten är de enda vägarna framåt för människan. Upplysning och bildning hör till mina favoritord.
Vad betyder bildning i dag?
– För mig har bildning nästan blivit en synonym för pacifism. Det är kanske för att jag ser en så stark koppling mellan obildning och våld i dag.