Väyrynen skäller – karavanen går vidare
Första perioden av presidentvalsrörelsen börjar vara avklarad efter att två televiserade valdebatter har hållits. Ställningen är knappast så mycket förändrad jämfört med läget då matchen började.
Sauli Niinistö är en försiktig general med tanke på hur stort han leder enligt opinionsmätningarna. Han tar inte ut svängarna mer än nödvändigt. Han går en balansgång för att inte väcka irritation eller missnöje i någon riktning, väl medveten om att han har potentiella väljare från hela den politiska skalan.
Samma balansgång gör också Matti Vanhanen (C) som lugnt och sansat lägger ut texten som inte på någon väsentlig punkt skiljer sig från det som Niinistö säger.
Nils Torvalds (SFP) har som väntat gett debatterna färg och hittat egna vägar. Till exempel hans ifrågasättande av artikel 42.7 i Lissabonfördraget som en garant för hjälp från andra medlemsländer då något EU-land är i knipa skulle vara värd en ny och grundligare debatt. Den här artikeln är av central betydelse i den säkerhetspolitiska debatten i Finland och då borde det finnas en samsyn om vad den egentligen innebär.
Fram till Yles valdebatt på torsdagskvällen gav Pekka Haavisto (Gröna) en bild av att vara med för att De gröna har ställt upp honom och för att han tycker att det är intressant att diskutera stora frågor som hör till presidentens bord. Men han förde ingen offensiv kampanj och utmanade inte aktivt. På torsdagen skymtade en aktivare Haavisto i alla fall fram och det kanske vi får se mer av i fortsättningen.
Vänsterförbundets Merja Kyllönen har hittills varit mer grön än De grönas kandidat. Oberoende av fråga så kommer hon fram till klimatförändringen eller något annat miljöhot.
I torsdagens valdebatt dök den normala kakofonin upp för första gången i årets valrörelse. De första icketeleviserade valdebatterna var ytterst städade och även i den första stora tv-debatten i MTV i onsdags undvek kandidaterna att tala i mun på varandra.
Det är synd att de gånger kandidaterna är av olika åsikt så kan de inte vänta på sin tur att lugnt presentera sina argument. De går ofta helt förlorade då flera kandidater talar samtidigt. Regelrätta dueller mellan två kandidater kunde vara en bättre form att debattera frågor då det finns åsikter som klart går isär.
Den sista av kandidaterna som kom med i leken är veteranen Paavo Väyrynen. Han är hittills ensam om att aktivt och medvetet utmana Sauli Niinistö och han beskyller honom bland annat för att ha överskridit sina maktbefogenheter som president. Väyrynen kritiserar också Niinistö för hur han agerade då Finland gick med i eurosamarbetet och talar om grundlagsbrott.
Väyrynen får i alla fall ingen annan med sig än i viss mån Laura Huhtasaari (Sannf) och mycket förefaller vara sådant som bara han har misstolkat. Huhtasaari som före Väyrynens entré var en udda blomma i kandidatbuketten har efter hand hittat sin plats och sticker helt väntat ut framför allt då det talas om EU eller migration.
Följande opinionsmätning är sannolikt mycket riktgivande huruvida det blir ett val i en eller två omgångar. Innehållet i valdebatterna har knappast ändrat konstellationerna från tidigare i någon högre grad. Det har inte bjudits på några överraskningar. Däremot kan det ha en viss betydelse då kandidaterna nu har stigit upp på tv-scenen.
Racet är verkligen i gång och det kan få väljarna att i högre grad än tidigare känna för det egna partiets kandidat. Det är överraskande om alla Niinistös motståndare utom Haavisto kommer att ligga kvar på några futtiga procent då nästa mätning publiceras.
Om det ändå är så kan det börja bli dags att förbereda sig på endast en valomgång.
Väyrynen kommer då att fortsätta skälla, men valkaravanen går vidare och Niinistö kan ostört få leda den till Talludden. Där tackar han för sällskapet och börjar koncentrera sig på sin andra sex års period som republikens president.