Modernistiska husgudar
Den bortglömda litteraturens passionerade återuppväckare. Ungefär så beskriver förlaget Teos Finlandiavinnaren Juha Hurme, som har en förkärlek för finlandssvenska modernister.
När Juha Hurme kommer in på sina inspirationskällor inom svenskspråkig litteratur är det främst fyra namn som får lovord: modernisterna Edith Södergran, Elmer Diktonius och Gunnar Björling, och ”dagdrivaren” Runar Schildt.
Utbytet han haft av fyrväpplingen sammanfattar Hurme i den här stilen:
– Södergran: En banbrytande modernist i världsklass. Jag beundrar framför allt hennes våghalsighet och hennes skarpa intellekt. Södergrans texter trotsar all förankring i tid och rum: man skulle kunna ge ut hennes verk i dag lika väl som på 1910-talet.
– Diktonius: Min själsfrände, även om vi förstås aldrig träffades. Varje gång jag läser en text av Diktonius får jag idéer till en ny pjäs.
– Björling: En trollkonstnär med en otrolig förståelse för språkets dynamik. Som ingen annan kunde Björling beskriva ett invecklat fenomen i bara tio ord.
– Schildt: Vi har en enda författare som i fyra mästerligt känsliga noveller lyckades beskriva infernot under kriget 1918 med djup förståelse för båda sidor, bättre än Väinö Linna. 100 år efter inbördeskriget är det dags att ge Runar Schildt den uppmärksamhet han förtjänar. I honom har vi en bortglömd författare som hör till världseliten.
Södergrans texter trotsar all förankring i tid och rum.