Var finns poesin i den offentliga konsten?
”Jag fasar inför tanken på hur Estonia och Utøya hade tolkats i Finland.”
● När smärtan är för stor hjälper det att tala i metaforer och utnyttja symboler. Det är därför vi har poesi.
Av någon anledning har poetisk kommunikation på sistone varit otrendig i Finland. Ingenting lämnas åt fantasin, inte ens trots att vi människor tolkar symboler utifrån integrerade kulturella koder och alltså läser tecken på helt och hållet förutsägbara sätt. Det konkreta och knastertorrt bokstavliga har varit den gemensamma nämnaren för patriotismen på sistone: staten Finlands hundraårsdag firades med hissandet av hundra finska flaggor och jubileumsmyntet avbildade inbördeskriget med en pytteliten bild av en arkebusering. Den icke-officiella jubileumsfilmen var ytterligare en korrekt filmatisering av Okänd soldat och när nu ett minnesmärke över vinterkriget nyligen avtäcktes på Kaserntorget föreställde det en soldat.
Varifrån kommer detta oändliga behov att inom offentliga projekt som relaterar till vår stundvis oerhört smärtsamma och dramatiska historia vara så fruktansvärt konkret? Den strida strömmen fantasilösa avbildningar av krigen fungerar avtrubbande, likt reportagefotografier från krisområden. De som suckar vid nyheten om ytterligare ett minnesmärke eller konstprojekt relaterat till krigen gör det inte av brist på respekt för tidigare generationers uppoffringar och smärta, utan för att det inte erbjuder något nytt. Det ges inte plats för reflektion och insikt.
● Allt det här tänkte jag på när jag nyligen promenerade fram till den silverglänsande soldaten placerad på Kaserntorget. Jag var inte den enda nyfikna betraktaren: flera personer strök omkring det nya minnesmärket och stirrade upp mot den håliga silverfiguren. Hjälmens form och (kul)hålen fick mig att tänka på Darth Vader, på gul ost och trypofobi, det relativt vanliga instinktiva obehaget för hål. Jag försökte koncentrera mig på temats allvar, och gjorde en ansats att kika på de bilder som insidan av statyns ihåliga grund tapetserats med. De små fönstren hade immat igen inifrån. ”Inte så lyckat” sade en vresig man bakom mig till sin fru.
Jag ansträngde mig för att pressa fram lite allvar, meditera över vad det här landets invånare varit med om under det senaste seklet. Barndomsminnet av min älskade morfars hasande steg, resultatet av en allvarlig höftskada i fortsättningskriget. Alla rader av små vita soldatkors som finns på så gott som varje kyrkogård. Avhumaniseringen av krigsfångar i inbördeskriget.
● Det borde inte behöva vara så otroligt svårt. Det enda som skulle krävas för att skapa lite mer effektiva minnesmärken vore poesi, en mer symbolisk kanalisering av traumat. På andra sidan Finska viken i Tallinn hyllas de 852 personer som miste livet i Estoniakatastrofen med ett enkelt monument föreställandes en brutalt bruten båge. Liknande koncept användes av Jonas Dahlberg som planerade det nyligen kasserade minnesmärket för offren i Utøyatragedin: ett 3,5 meter brett tomrum utskuret i en klippa.
Jag fasar inför tanken på hur Estonia och Utøya hade tolkats i Finland. Jag är också frustrerad över att denna djupt rörande och oerhört enkla symbolik inte får utrymme här när vi behandlar krigen. Hela det officiella Finland 100firandet har varit ett enda underskattande av de finländska medborgarna. Förhoppningsvis kan vi om ett sekel fira på annat sätt än med 200 flaggor och bokstavliga krigsavbildningar.