Prestationer inte avgörande om människors lika värde utgör grunden

MäNNISKOVäRDE I sin kommentar till min insändare (”Nästan rätt”, HBL 11.12) skriver Paul Lillrank att jag missat det tredje perspektivet i hans resonemang om alla människors lika värde, det vill säga medborgarperspektivet (I dagkolumnen, HBL 4.12).

Nej, jag missade det inte utan valde att fokusera på Lillranks påstående att det föreligger en principiell skillnad mellan å ena sidan den negativa rätten till liv, frihet och personlig säkerhet och å andra sidan den positiva rätten till utbildning, vård och försörjning. De tre förstnämnda skulle då grunda sig på alla människors (homo sapiens) lika värde, medan de tre sistnämnda skulle vara knutna till personers olika värde och prestationer och måste förtjänas. Vidare skulle de positiva rättigheterna inte vara självskrivna utan man måste övertyga samhället att ta ansvar för att de förverkligas.

Mitt argument var att det inte föreligger någon sådan principiell skillnad mellan de olika typerna av rättigheter utan att också rätten till utbildning, vård och försörjning skall basera sig på alla människors lika värde, människovärdet. Annars riskerar vi att få ett samhälle där mera ”värdefulla” och högpresterande individer har större rätt till detta. Att samhället måste övertygas om att ta ansvar för att rättigheter uppfylls berör, som jag ser det, både de negativa och de positiva rättigheterna, så här föreligger heller ingen skillnad mellan de olika rättigheterna i den bemärkelse som Lillrank hävdar. I alla länder har man inte lyckats övertyga staten att ta ansvar för allas rätt till utbildning, vård och försörjning, men det finns också länder som inte heller övertygats att ta ansvar för rätten till liv, frihet och personlig säkerhet.

Det tredje perspektivet, som Lillrank saknade i min insändare, betraktar enligt honom människan som medborgare i en stat. Välfärdsstaten definierar han som en solidaritetspakt som ger medborgarna likvärdiga rättigheter. Detta förutsätter dock att medborgarna i egenskap av personer skall bidra till samhället.

I kolumnen säger Lillrank att de flesta personer har bidragit till samhället och därför har de positiva rättigheter. Underförstått att de som inte har bidragit inte heller kan göra anspråk på de positiva rättigheterna. Undantagna är enligt Lillrank personer som fötts med funktionsnedsättning. De kan ha rättigheter utan att behöva förtjäna eller prestera.

Det här blir problematiskt. För det första utesluter en medfödd funktionsnedsättning inte att personen kan prestera och bidra till samhället. Men om rättigheterna grundar sig på människors lika värde, människovärdet, vilket jag fört fram, är prestationerna inte avgörande – vare sig för personer med medfödd funktionsnedsättning eller för andra. För det andra kan man ifrågasätta varför funktionsnedsättningen i så fall måste vara medfödd. Tänk om personen råkat ut för en olycka som 2-åring och drabbats av en funktionsnedsättning.

I den senare kommentaren (HBL 11.12) tonar Lillrank ner det individuella perspektivet och kravet på personlig förtjänst och understryker i stället medlemskapet i solidaritetspakten. Vilka är då medlemmar i solidaritetspakten? Enligt Lillrank är det den egna statens medborgare, för vilka staten har ett särskilt ansvar.

I dagens globaliserade värld blir detta synsätt snävt och tveksamt. Staters beslut och hur de fungerar har konsekvenser för andra stater och deras medborgare. Till exempel beslut om bidrag till utvecklingsländer, om erkännande av andra stater eller om klimatfrågor påverkar i hög grad medborgare i andra länder och deras rättigheter. Genom att Finland är med i internationella sammanslutningar såsom EU och FN sträcker sig statens ansvar längre än till den egna statens medborgare.