I Minsk kommer fördomarna på skam
Kålrötter, bleka nunor och en sötsur odör från desinfektionsmedel och våta yllestrumpor. Med den bilden i bagaget landar vi i Minsk en ruggig måndagskväll.
Vitryska Belavias halvfyllda plan landar mjukt och taxar in mot den moderna terminalen på Minsk International. Vi har lyft från Helsingfors för en timme och tjugo minuter sedan. Exakt samma flygtid som till Oslo, men kortare än till Köpenhamn.
Minsk känns avlägset, men ligger precis bakom hörnet. Ändå har vi aldrig ens kommit på tanken att ta oss hit till ”Europas sista diktatur”, som landet ibland kallas. Under några kalla nätter när de sovjetiska specialstyrkorna intervenerade i Vilnius i januari 1991 var vi en grupp västjournalister som fruktade att bli deporterade till Minsk. Då kändes Minsk lika med Sibirien.
Passkontrollen är välbemannad i ankomsthallen. Planet från Helsingfors är det enda för stunden så köerna är korta. Gränsbevakarna är strama som sig bör.
”Good luck!”
Efter att först ha ombetts lösa in en sjukförsäkring för några euro vid disken intill är det dags för passgranskningen. Proceduren är som en tidsresa till hamnen i Tallinn på 1980-talet. Passet granskas maskinellt och varje sida dessutom närsynt och omständligt med hjälp av en starkt förstorande lupp.
Slutligen finner det nåd inför passgranskaren som är sminkad som inför en balkväll. Och nu händer det som aldrig skulle ha hänt i Tallinn på 1980-talet. Hennes ansikte klyvs i det vänligaste leende när hon önskar mig ”A pleasant stay and good luck”.
”Good luck”, kommer vi att önskas överallt de närmaste dagarna. Och lycka kan man ju inte ha för mycket av.
Fördomarna börjar redan nu flagna av. Bilresan till centrum av Minsk tar en dryg halvtimme. Vi passerar en jättelik blå futuristisk glaskub, som vi senare får veta inrymmer nationalbiblioteket. Den sista kvarten kör vi längs den ena breda bulevarden efter den andra. De kantas av monumentala byggnader i renaste stalinistiska stil.
Imponerande arkitektur
Det är knappast rumsrent att säga, men de är imponerande där de står upplysta med en fasadbelysning som inte sparar på gigawatten.
Tvåmiljonersstadens stora centrum badar i ljus.
Nästan allt vi ser har byggts på 1950-talet. Över åttio procent av den 950 år gamla staden jämnades med marken under andra världskriget. Regeringspalatset, KGB:s högkvarter – ja det heter så fortfarande – universitetet, huvudposten, riksbanken flimrar förbi. Det är inte att ta miste på, den här staden är stolt över vad den är.
KGB-huset, som hyser den vitryska hemliga polisen, påminner med sina imposanta pelarkolonner mera om ett teaterhus än ett fruktat polishögkvarter. Bara vetskapen om byggnadens funktion får det att gå kalla kårar längs ryggraden. Vitryssland hör till de länder som fortfarande har dödsstraffet inskrivet i lagen.
Det gäller alltså att bete sig.
Glad överraskning
Hotell Garni med dubbelrum för 50 euro per natt titulerar sig anspråkslöst för trestjärnigt. Det är bättre och servicen vänligare än på de flesta fyrstjärniga jag bott på.
Och den sötaktiga desinfektionsmedelslukten känner man inte av.
Hotellets restaurang ser inbjudande, men ganska tom ut, så vi väljer Tapas Bar med rödvitrutiga borddukar precis intill. Ett rum är reserverat för rökare och de övriga för icke-rökare. Det visar sig vara det normala på alla ställen.
Vi delar på en utmärkt paella för drygt tio euro per person. En flaska Sangre de Toro kostar samma som på Alko.
Det är billigt för oss, dyrt för gemene vitryss. En lärare får klara sig på mindre än trehundra euro i månaden, får vi lära oss.
En orsak till att vitryska turister inte springer benen av sig i Helsingfors?
Det gör de däremot i grannlandet Polen som på veckosluten invaderas av vitryska bussturister.
Häpen över det första mötet med Minsk sjunker jag behagfullt ner i den vältilltagna dubbelsängens bolster. Hotellet ligger i stadens hjärta, men bullret når inte hit. Rummet kunde lika gärna ligga långt ute på
Good luck”, kommer vi att önskas överallt de närmaste dagarna. Och lycka kan man ju inte ha för mycket av.
den vitryska stäppen.
När vi nästa kväll efter en lång dag i Pyry Soiris sällskap (se artikeln på sidorna 22-24) söker oss ut i det nattliga Minsk blir vi än en gång förbluffade av de mäktigt upplysta fasaderna. Det inger samtidigt en trygghet för den som rör sig i en främmande stad.
Kärt barn ...
Självständighetsavenyn som löper genom hela innerstaden lär ha bytt namn fjorton gånger under årens lopp! Kärt barn har många namn. Avenyn slutar med den mäktiga Leninskvären där V.I. blickar ut i karaktäristisk pose.
Det är ett av de största torgen i Europa, sju hektar stort, uppger guideboken. Det är avsett för militärparader och massmöten.
Här finns allt viktigt. Regeringsbyggnaden, universitetet och Röda Kyrkan. Kyrkan som klarade sig helskinnad ur andra världskriget är en av stadens äldsta byggnader, cirka hundra år gammal.
Vi söker oss ner till Svislach där floden flyter som allra bredast genom Minsk och omfamnar Tårarnas ö med det gripande monumentet med mödrarna som sörjer de 771 vitryska soldaterna som stupade i sovjetisk uniform i det tio år långa kriget långt borta i Afghanistan.
På motsatta stranden reser sig
ett byggnadskomplex som nu ter sig nästan sagolikt vackert. Det är ett praktexempel på de paradoxer vi möter under våra två dagar i staden. På morgonen, i det avslöjande gryningsljuset, ser samma svulstiga byggnad ut som världens största legobygge skapad av en sjuåring med outtömlig fantasi – och energi.
Intill det megalomana byggnadsverket ligger det lilla som finns kvar av den gamla historiska delen av Minsk. De låga husen är vackert restaurerade och det är lätt att föreställa sig området en vacker sommarkväll med uteserveringar och människorna flanerande på de små kullerstensgatorna.
Från andra sidan floden, strax intill bron, ljuder tonerna från morgonmässan i Den Heliga Andes katedral. Största delen av besökarna är gamla kvinnor som står med huvudena böjda under sina stickade mössor medan prästen går omkring och svänger rökelsekaret.
Värdefull huvudbonad
Den fuktiga dimman sveper råkall över Svislach och kvinnornas varma och luddiga mössor känns som en bra idé. Herrbutiken intill kyrkan har just slagit upp sina dörrar och en av modelldockorna är klädd i en blå mössa, modell ”pipo”. Den är inte snygg, men den må duga.
– Ursäkta vad kostar den i euro, frågar jag försiktigtvis expediten.
– 625 euro, svarar hon efter en kort räkneoperation.
– Är den stickad i guldtråd, undrar jag, artigt avböjande vidare affärer.
Väl utanför butiken ser jag skylten på dörren. ”Billionaire” står det ju klart och tydligt.
Efteråt ångrar jag att jag inte kollade om man hade fått en kostym för under 20 000.
Statliga varuhuset GUM är mera för mig. Här får man en likadan luva för tio euro. Det anrika varuhuset erbjuder också uppsättningar av de alltid lika populära ryska delbara Matrjosjkadockorna som man placerar in i varandra. Högre upp i våningarna kan man handla ryska armbandsur modell retro.
Vid en kvällsdrink på fashionabla Grand Café är vi överens om att Minsk är perfekt för en weekendresa när som helst under sommarhalvåret.
Hade vi vetat då i Vilnius 1991 hur trevligt det är i Minsk hade vi inte gömt oss under sängen den sista natten, av rädsla för att bli deporterade hit.
Det är billigt för oss, dyrt för gemene vitryss. En lärare får klara sig på mindre än trehundra euro i månaden, får vi lära oss.