Tre pakistanska syskon från London

Kamila Shamsie beskriver en radikalisering genom faderlig omsorg, propaganda och fysiskt våld.

”Jag förnekar inte en del galenskap, men terrorist är jag inte.”

Så förklarar sig den huvudmisstänkte i den nu aktuella terroristrättegången i Helsingfors och när jag läste rubriken i HBL gick tankarna omedelbart till Kamila Shamsies nya bok. Shamsie – som är född 1973 – är pakistanska men sedan länge bosatt i England där hon utgett ett halvt dussin uppmärksammade romaner av vilka den senaste är den mest smärtsamt aktuella.

I centrum står tre pakistanska syskon som vuxit upp i medelklassmiljö i London och bott tillsammans i tät gemenskap sen mammans död. Pappan försvann redan när de var små för att kriga med rebellerna i Tjetjenien, hans öden är okända men det ryktas att han skulle ha dött som fånge på väg till Guantánamo.

Radikaliseringsprocess

De två systrarna är både smarta och målmedvetna, storasyster Isma får möjlighet att doktorera vid ett elituniversitet på amerikanska östkusten och nittonåriga Aneeka läser juridik. Aneekas tvillingbror Parvaiz är däremot av vekare virke, han komponerar och spelar musik men ingen vet riktigt hur han ska försörja sig. Plötsligt finns där en medelålders man, Farooq, som visar sig vara en beundrare av hans pappa och som börjar ta sig an honom.

Därmed börjar en radikaliseringsprocess som framstår som en riktig rysare samtidigt som man inte betvivlar att Shamsie vet vad hon talar om: den är en blandning av faderlig omsorg, extremistisk propaganda och fysiskt våld som motiveras med att Parvaiz ska kunna identifiera sig med den tortyr hans far förmodas ha utsatts för. Han får se videor från IS kalifat, det är unga män som rider och fiskar, det är vagnar lastade med vindruvor, det är glada ungdomar av båda könen i en nöjespark men det är också grymheter för Farooq förklarar att kalifatet behöver rensa ut alla fiender.

En dag visar Farooq honom en bild av en vit man på knä i sanden med en knivsegg mot strupen. Parvaiz har sett den tidigare och har hyst medlidande med mannen, nu fäster han sig snarare vid den orangefärgade dräkt mannen har på sig och inser att det är samma sorts dräkt som hans pappa hade på sig när han dog. Nu förstår han kalifatets budskap: ”Vad ni gör mot oss kommer vi att göra mot er.”

När han följer med Farooq till Syrien, till Raqqa, är det mest av nyfikenhet och i hopp om att träffa människor som känt hans far. Han är i grunden västerländsk, han tror att han har sin rörelsefrihet, han tror han kan välja, han tror att han kan komma hem när som helst. Knappt är han emellertid framme innan Farooq tar passet ifrån honom och därmed är det bäddat för katastrof. Home fire – hemmets härd – får han aldrig återse.

Operamässigt storslaget slut

Men romanen handlar inte bara om Parvaiz. Den handlar om hans systrar, Aneeka som helhjärtat solidariserar sig med honom, bland annat genom att bära hijab, och satsar allt på att rädda honom, och om Isma som inte vill något annat än leva ett västerländskt liv men på väg till USA missar sitt flyg för att passpolisen för henne åt sidan och förhör henne i timmar.

Den handlar om en ung halvpakistan, Eamonn, som har ett ambivalent förhållande till islam – ”han närmade sig en moské och gick över gatan för att undvika den och gick sen tillbaka för att det inte skulle synas att han försökte undvika den” – och om Eamonns pakistanske far som blir brittisk inrikesminister och måste hålla tungan rätt i munnen när det gäller såväl integration som terrorism. Den visar också med svidande ironi hur sensationsjournalistik förvränger verkligheten och sprider hat.

Det vore synd att avslöja intrigen: det är tillräckligt att konstatera att upplösningen är operamässigt öververklig och storslagen.