Ishiguro manar till självreflektion
Vi uthärdar i stället för att fly eller bryta oss loss. Om allas vårt rutinbundna liv och vardagliga fängelse handlar flera av Kazuo Ishiguros romaner. I lördags tog han emot Nobelpriset i litteratur i Stockholm.
Även om han är en tillbakadragen författare svarade Kazuo Ishiguro vältaligt och generöst på frågorna under en presskonferens i Börssalen i Gamla Stan. Ovanligt många japanska journalister var på plats och Ishiguro var förstås medveten om det japanska jublet över hans Nobelpris.
– Jag vet att många japaner hoppades att det skulle gå till Haruki Murakami, och att det uppstod ett slags besvikelsens tystnad tills man förstod att jag faktiskt är född i Japan. Då började folk le spontant, säger Ishiguro som växte upp i England på 1960-talet och skämtar om sig själv som ett slags prototyp för en blandning av det brittiska och japanska.
– Jag hade en väldigt bra uppväxt, och jag har en stor respekt för den generation som bara 20 år efter andra världskriget tog emot min familj, säger han och förklarar att han aldrig var utsatt för den typ av rasism som han tycker finns i Storbritannien i dag.
I ständig hast
”Mina romaner handlar om att kasta bort sitt liv”, förklarade han frankt i en intervju i Dagens Nyheter 1996 efter att Den otröstade hade kommit ut. Romanen, en Kafkaliknande ångestdröm, skildrar pianisten Ryder, som trots ett liv i ständig hast, aldrig ens lyckas genomföra konserten som är anledningen till hans resa. Ishiguro skrev den efter sitt stora genombrott med Återstoden av dagen och gissningsvis vävde han in mycket av det obehag han själv känner inför författarturnéer och inför att okända människor tror sig veta vem han är, framhåller Yukiko Duke, kritiker och redaktör för Vi läser.
– Det är min minst säljande roman men den som akademiker brukar tycka bäst om, säger han nu.
– Efter tillkännagivandet pratade jag och min fru om att den här romanen kanske var en märklig profetisk dröm jag haft om att komma till Stockholm och ta emot Nobelpriset?
Kollektiv kamp
Nobelpriset talar han ändå om som en symbol för en mänsklig kollektiv kamp, något som vi har behov av särskilt i dag då en ”väldigt negativ stämning och atmosfär spridit sig i väst”.
Inte ens frågorna om turbulensen kring Svenska Akademien gör honom svarslös. Han ser ingen anledning att ifrågasätta Akademiens integritet, och betonar i stället att metoo-kampanjen framför allt handlar om de sexövergrepp kvinnor utsatts för av män.
– Det är något som har varit djupt fel med vad vi har accepterat. Jag tycker att fokuset måste vara som det är över hela världen: på de sexuella övergreppen. Jag tycker att ni tappar fokus och gör de modiga kvinnorna som klivit fram en otjänst, säger han.
Dagens klassamhälle
Många människor i hans romaner lever i sin lilla privata sfär utan att se den som en del av en större framhåller han. Den plikttrogne och självförnekande butlern Stevens i Återstoden av dagen, genom Anthony Hopkins filmtolkning Ishiguros mest kända huvudperson, är ett exempel på det. Men även om Stevens framhärdar i sin begränsade 1950-talstillvaro handlar berättelsen kanske ännu mer om det klassamhälle Ishiguro ser runt omkring sig i dag.
– Alltefter att åren har gått har människor blivit mer och mer förslavade i förhållande till sina arbetsgivare, de arbetar längre och längre dagar, de hämtar sin identitet från sitt arbete, man ifrågasätter inte sitt bidrag.
– Många av oss är sociala och politiska betjänter. Det jag menar är att det inte är tillräckligt att göra sin lilla bit bra, vi måste också se till hur den blir använd, vilket är målet, vilka är de däruppe som vi tjänar? Det blir avgörande för hur du kommer att bedöma ditt liv, och ditt bidrag. Annars kan du upptäcka att du är lurad.
Jag hade en väldigt bra uppväxt, och jag har en stor respekt för den generation som bara 20 år efter andra världskriget tog emot min familj. Kazuo Ishiguro Vinnare av årets Nobelpris i litteratur