Rött och rätt, nu och då
■ Det våras för vänstersympatisörer av i går – åtminstone på film och tv. Tänker på Jouko Aaltonens filmer om den vänstersinnade sångrörelsen, på Kirsi Maria Liimatainens bioaktuella dokumentär om de DDR-skolade idealisternas vara eller icke-vara.
Mera om detta i Heidi Köngäs tv-film Ungdomstango (Nuoruustango), en bitterljuv meditation över i går och i dag, över gamla ideal och nya förutsättningar.
Det är fråga om en fristående uppföljare till Köngäs och manusförfattarpartnern Taina Wests Kalliolle kukkulalle (1993), tv-dramat där ”rödbrusiga” och klarögda taistoitynglingar tog ut svängarna.
När man nu återkommer till karaktärsgalleriet i fråga är skådespelarna nya, men ränderna de sitter i. Och som det råkar sig drar det nu ihop sig till ett veckoslut på en kursgård som specialiserat sig på det ryska köket.
Tanken är att alla de närvarande ska gå en kurs i matlagning men inte överraskande fungerar detta närmast som en ursäkt för att lufta ungdomsårens ideologiska barlast, detta samtidigt som hjärtat och känslorna spelar ett spratt eller två.
Möter upp gör äkta paret Veera (Riitta Havukainen) och Tom (Antti Virmavirta), hon en hårt slitande teaterarbetare, han en företagsjurist som då inte har mycket till övers för hustruns engagemang. Klart att det drar ihop sig till bråk.
Anländer gör också Natalia (Kaija Pakarinen) som, visar det sig, en gång i tiden hade ihop det med Taneli Mäkeläs musikersälle. Poängen är att känslorna – och bitterheten – fortfarande finns där.
Lägg till litervis av vodka och hemligheterna och lögnerna stiger till ytan. Där Ilja (Mäkelä) botat den ideologiska krabylen med att fördjupa sig i den ortodoxa tron har Erkki Saarelas kadervänliga ex-politruk svårt att släppa greppet.
Bitterheten är stor, liksom sprit- konsumtionen. Och sedan är det bara en tidsfråga innan sånt som plötsliga graviditeter och otippade faderskap kommer på tal, skål och gutår!
Det är en sympatisk liten film som Heidi Köngäs gjort. Snäll är den också, för trots att röken lagt sig konstaterar man – mycket riktigt – att vardagen, speciellt småbarnsvardagen, har en tendens att vända upp och ner på prioriteringarna.
Trots detta smakar slutresultatet mera tv-drama är fullblodsfilm. Dialogen är inte fullt så vass som man har lov att förvänta sig, plus att karaktärsskildringen känns något tunn, för att inte säga programmatisk.
Underförstått: man saknar det galghumoristiska, det genuint kära och galna. Undrar bara vad en Matti Ijäs skulle ha åstadkommit med ett material som detta. Yle TV1 21.05, repris måndag 23.00