Döttrar minns mammor
Två färska mammabiografier, av författaren och dramaturgen Annina Holmberg respektive historikern Laura Kolbe, tecknar var sitt mammaporträtt, som samtidigt blir bilder av var sin tidsanda och kulturkrets.
När mamma är borta kan man skriva fram hennes liv. Annina Holmberg och Laura Kolbe har skrivit biografier över sina mödrar, regissören Ritva Holmberg och journalisten Pirkko Kolbe.
”Nog är det sin mamma man vill träffa först av alla när man en dag kommer till himmelriket”, sa en något äldre troende väninna en gång. Och så är det för många kvinnor. En del vill träffa den mamma de hade i hennes bästa stunder, andra den mamma de kanske aldrig hade eftersom ingen stund var riktigt bra. ”Lessamt efter mamma” är en av psykets standardinställningar, vare sig man saknar en komplex människa eller en drömd närhet.
Ett sätt att hantera sin mammas död – i väntan på det himmelska återseendet eller i förvissning om att inget sådant kommer – är att skriva en bok om henne. Merete Mazzarella (Hem från festen, 1992) och otaliga andra har gjort det, jag har själv gjort det (Inte utan min mamma, 2010).
Två färska mammabiografier, av författaren och dramaturgen Annina Holmberg respektive historikern Laura Kolbe, tecknar var sitt mammaporträtt, som samtidigt blir bilder av var sin tidsanda och kulturkrets.
Konstnärsliv
Annina Holmberg (f. 1964) har tidigare skrivit om sin fars, teaterregissören Kalle Holmbergs (delvis finlandssvenska) släkt och hans alkoholism, och om uppväxten i en bohemisk, politiskt engagerad konstnärfamilj, i den uttalat självbiografiska boken Kaiku (2009). Den läste jag med behållning, men den kanske åt upp en del av det material som skulle ha gjort Holmbergs nya bok mera levande.
Tahto ja hohto är etiketterad uttryckligen som en bok om ett ”konstnärsliv”, dramaturgen och regissören Ritva Holmbergs (1944–2014) professionella bana. Långa sträckor löper den intrasslad i maken Kalle Holmbergs, så här serveras stora sjok av högintressant finsk teaterhistoria. Men dessutom finlandssvensk och rikssvensk, eftersom Ritva Holmberg från 1974 till 1977 var först regissör och sedan konstnärlig ledare för Åbo Svenska Teater, och därefter gjorde produktioner också i Sverige.
Det blir många uppsättningar, bakslag och framgångar, det finns mycket pressklipp att citera ur och allt är inte högintressant för icketeaternörden.
Hen kan i stället fundera på bilden av föräldraskapet i 60- och 70-talets kulturradikala bohemkretsar. De vuxna ”går på öl” hur ofta som helst, vinet och idéerna flödar medan mycket för unga barn vaktar ännu yngre, ingen drunknar, alla är glada och dottern blir inte alls ledsen när föräldrarna firar jul på Kanarieöarna på tumanhand, för hon vill hellre vara hos mormor. Idyll som i en progressiv svensk barnbok från 70-talet, mer eller mindre sann. En föräldrarelation präglad av både värme och distans, en mamma som höll sitt för sig, en pappa vars drickande övergick i alkoholism och som därför blev nykter. Det här är, som Kaiku, en snäll och försonlig bok som inte vill riva upp eller anklaga.
Att uppfinna sig själv i 50-talsmoderniteten
Laura Kolbes (f. 1957) mor var journalisten Pirkko Kolbe, f. Heikkilä (1932–2008), välkänd som signaturen Pii för kolumner och reportage mest i Helsingin Sanomat ända fram till 90-talet. I boken Nykyajan nainen får vi ta del av en hel del intressant finsk mediehistoria, borgerligt modernt jämställdhetstänkande och som en underström en mor- och dotterrelation som var god men inte okomplicerad. Laura Kolbes far förblir en gåta, inte helt ljus. Det här är en sympatisk, klok och reflekterande bok som fogar in det personhistoriska i en större kontext på ett föredömligt sätt.
Det allra intressantaste i min läsning är beskrivningen av moderns klassbakgrund och klassresa. Pirkko Heikkiläs föräldrar var uppvuxna i ett agrart Finland som ännu präglades djupt av skillnaden mellan torpare och självägande bönder, och var själva torparättlingar. Men de var raskt på väg uppåt i samhället genom att fadern var stamanställd militär och modern hemmafru.
Pirkko Kolbes uppväxtmiljö blev kasernerna i Riihimäki och Fredrikshamn – för barnen trygga och synbarligen överraskande egalitära och trivsamma miljöer, trots vuxenvärldens hierarkiskhet. Hennes nostalgi på äldre dagar, idén om en mental hemvist, handlade inte om barndomslandskap och släktgård, utan om London, där hon i början av 50-talet arbetat som barnflicka och köksbiträde. Det väsentliga var upptäckten av världen och en ny kultur.
Pirkko Kolbes dotter Laura Kolbe kom senare att intressera sig för sin släkts historia på ett annat sätt än modern. Ett av de sällsynta allvarliga grälen mellan mor och dotter Kolbe handlade om dotterns misstanke att modern skämdes för sin torparbakgrund, och därför inte odlade upp någon släktberättelse för sin egen avkomma att ta över. Det hade dottern i sitt arbete som historiker reflekterat över att medelklassen (till exempel hennes finlandssvenska makes släkt) ofta gjorde.
Men var det snarare frågan om något annat än skam? Kanske Pirkko Kolbe – i likhet med många andra som odlade upp sin identitet i 50-talets Finland – helt enkelt saknade optik och intresse för hela saken? Familjen Kolbe var inte de enda som på 50-talet riktade blicken bara uppåt och framåt, i ett nytt hoppfullt ljus som inte mera skapade skuggor av klass, etnicitet, börd.
Kaffekalas med Myrnakoppar
Men skillnaderna fanns ju ändå, alla ville eller kunde inte välja till exempel utbildningen som fordon på klassresan. Som barn fick Laura Kolbe vara med om kaffekalasen och iaktta de subtila klassgränser som skiljde hennes familj från mormors syskon och mammas kusiner vid mormors överdådiga kaffebord med Arabias Myrna-servis som signalerade att släkten var på rätt väg: ”I dag är det jag som har kopparna, som ett minne av den tid då servisen hade ett socialt värde. Trots att de här nostalgiska blomsterprydda kopparna nu fyller loppmarknaderna och näthandeln med begagnade föremål, är servisen för mig en symbol för min släkts öden och jag tänker inte avstå från den.”
Jag har ingen Myrnaservis men jag känner igen mig i mycket. Min släkthistoria sträcker sig med ett nödrop två generationer tillbaka, resten är så fragmentariskt berättat att det nästan inte finns, det finns inga serviser och inga antika möbler att ta vara på. Men det finns naturligtvis en social- och mentalhistorisk kontext att fundera på, och fylla ut med den knapphändiga informationen i kyrkböckerna.
Kolbe skriver om sin mormors syskon som ur hennes synvinkel tedde sig som ”underliga och avlägsna karaktärer i gamla finska filmer”, lantliga och vanlottade snarare än närstående anförvanter. Kanske var det sin egen skam som hon projice-
rade på sin mamma och åstadkom ett gräl kring.
”Först långt senare har jag insett den här släktkretsens värde och slutat tala om skam. Jag skäms över att jag försökte skuldbelägga min mamma med att tala om skam. Jag kan känna igen väsentliga delar av släkterna Heikkilä och Pohjola hos mig själv, nu när jag åldras och söker min egen plats i en kontinuitet. Om jag ännu hinner med en stor socialhistorisk studie, kommer den att handla om torparnas roll i medelklassens uppgång i Finland. Det kommer att ge mig den berättelse jag länge saknat.”
Det är en alldeles utmärkt plan, och jag skulle med stort intresse ta del av resultatet!