För sju år sedan bad Libyens ledare Ghaddafi historiskt det svarta Afrika om förlåtelse för århundraden av slavhandel med svarta i Nordafrika och Mellanöstern. År 2017 är slavhandeln tillbaka i Libyen.

I Libyen har en uråldrig slavhandel återvänt – med män och kvinnor som vill fly Afrika till Europa.

Vid det afro-arabiska toppmötet i libyska Tripoli 2010 hade Libyens dåvarande starke man Moammar Ghaddafi ett år kvar vid makten. Hösten därpå blev han blodigt störtad och dödad utan rättegång på motorhuven på en bil.

Överste Ghaddafi hade, sedan han 1969 kom till makten i en militärkupp, byggt upp Libyen som ett land som var kraftigt argsint mot väst. I sin roll som buspojke i det globala samtalet hade han stött både terroraktioner, och diktatoriska ledare i det svarta Afrika. Internt var landet en diktatur.

Vid toppmötet i Tripoli – det är sju år sedan – bad Ghaddafi historiskt och unikt det svarta Afrika om förlåtelse för den slavhandel med svarta som rika araber i Nordafrika och Mellanöstern hade utövat i århundraden ”med förakt och nedlåtenhet mot våra medafrikaner”.

Så sent som 1957 noterar FN fortfarande slavhandel med afrikaner i Jemen. Fortfarande i dag är arabiskans ord för en mörkhyad person abed; det betyder slav.

År 2017 är slavhandeln tillbaka i Libyen. Omkring 700 000 utvandrare från Afrika söder om Sahara är i landet för att ta sig över till Italien. Många av dem försvinner och tas enligt utländska medier till fånga av privatpersoner och säljs som slavar.

På bakgårdar i utkanterna av Tripoli kan man köpa av den mänskliga handelsvaran från Sudan, Niger eller Nigeria. Kursen ligger på makabra 400 till 700 euro per människa. Ända upp till Finland har vi följt nigerianska kvinnor som på samma vis utelämnas till trafficking och prostitution.

Libyen utvecklades under sin märklige ledare Ghaddafi till en mönsterstat på den afrikanska kontinenten. Landets oljeintäkter fördelades till folket genom ett relativt välordnat välfärdsmaskineri.

Den arabiska våren 2011 blev däremot också Ghaddafis fall. Västvärlden med USA i spetsen stod för det mesta på de – som det såg ut då - segrande demokratiska krafternas sida. Men slutresultatet blev på många håll ett annat, med inbördeskrig, sekteristiskt kaos och celler av hårdför islamism.

När Libyen föll stödde väst och många EU-länder militärt, med sju länders flygvapen i en sju månaders Natoledd kampanj, upprorskrafterna i östra Libyen.

Också Finland förväntades som EU-land vara med, men under dåvarande president Tarja Halonens sista år som president ansåg vår statsledning ”att vi inte hade någonting att bidra med”. Bland EUländerna avstod också Tyskland.

Sedan 2014 har Libyen inrikes slitits mellan två rivaliserande parlament, ett moderat islamistiskt och ett demokratiskt valt. Terrorgäng under Islamiska staten IS har dessutom sina egna hela samhällen i landet.

Nu har en samling ledande ghaddafister nyligen flyttats från fängelsehålor, misshandel och tortyr till en bekvämare husarrest, En dag, verkar man hoppas, ska de stadga upp ett framtida enat Libyen med Ghaddafis son Saif al-Islam som arvtagare.

Förutom inrikeskonflikten på axeln öst-väst står Libyen med sina afrikanska utvandrare i en global nordsyd-konflikt . Människorättsorganisationen Amnesty citerar en kamerunier på vandring: Det är ”döden, fängelset eller Italien” som gäller. Att vända tillbaka går inte.

Det kusliga Fästning Europascenariet från gångna år ser ut att förverkligas i tungt framskridande kapitel. Länder i kaos vid Europas gränser håller framvällande folkmassor tillbaka.

Finland deltar nu i en operation på ort och ställe för att förbättra Libyens gränskontroll, med kompetens från vår tull, gränsbevakning och vårt försvar.

Det är inte alldeles transparent vad den operationen gör och i vilken mån den i huvudsak motar människor från gummibåtarna tillbaka till slavhandelns Libyen. Där är det just nu en lättnad att befrias som slav och i stället sättas i fängelse.

Alldeles nära Europa kan man i dag äga en annan människa.