Hjälpen är både en marknad och en tro

Mikael Kosk konstaterar att det är ett mycket medvetet val av Frank Johansson att beskriva den internationella hjälpen som en marknad och tillväxtbransch. På samma sätt som i affärsvärlden förutspås organisationerna en lysande framtid om de satsar rätt.

Ibland sägs att den säkraste vägen till olycka är att göra saker och ting i det godas namn. Den som vill göra gott kan överföra sin egen världsbild och sina egna fördomar på de goda gärningarnas mottagare, så att hjälparen gör sig själv till en norm för de andra.

I den världsomspännande välgörenheten – utvecklingssamarbetet, den humanitära hjälpen och arbetet med de mänskliga rättigheterna – är motiven ofta de bästa och hjälpen reell. Samtidigt finns ett strukturellt problem med att insatserna i grund och botten upprätthåller en politisk och ekonomisk ordning som skapar stora skaror av nödställda och gynnar de delar av världen varifrån nödhjälpen levereras. Hjälpen blir ett nyttigt fikonlöv som täcker över orättvisan i den stora strukturen.

Frank Johansson, verksamhetsledare för Amnestys finländska sektion, ger i boken Hyvän tekemisen markkinat en klarsynt översikt av de politiska, ideologiska och religiösa premisserna som funnits i biståndsarbetet, börjande med missionssällskapens gärningar på 1800-talet.

I missionsarbetet fanns ofta en stark kolonialism och ett förmynderi som kunde sträva efter att förvandla urinvånarna till romantiserade kopior av västerländska människor, och arvet av det lever fortfarande kvar.

Religionens betydelse är för sin del inte på väg att minska. Religionen och det religiösa språket är nyckeln till medborgarsamhället i nästan hela den stora del av världen som kallas syd. På många håll i Afrika producerar religiösa organisationer större delen av utbildning och vård.

Hjälpen växer

I dag finns en riklig flora av stora internationella organisationer som verkar på välgörenhetens marknad. Förenta nationernas olika biståndsorganisationer

I den världsomspännande välgörenheten – utvecklingssamarbetet, den humanitära hjälpen och arbetet med de mänskliga rättigheterna – är motiven ofta de bästa och hjälpen reell. Samtidigt finns ett strukturellt problem med att insatserna i grund och botten upprätthåller en politisk och ekonomisk ordning som skapar stora skaror av nödställda och gynnar de delar av världen varifrån nödhjälpen levereras.

och Röda Korset har en institutionell position för sig. Utöver dem är de största organisationerna World Vision, Save the Children, Médécins Sans Frontiers, Oxfam och Plan. Med sina 100 000 anställda är bangladeshiska Brac med personalstyrkan mätt världens största välgörenhetsorganisation – Brac ger bland annat mikrolån till fattiga för att starta företag.

Staterna ger utvecklingsbistånd och humanitär hjälp antingen direkt till andra länder eller genom olika multilaterala organisationer. Det offentliga utvecklingsbiståndet från nord till syd har tredubblats på tjugo år och hjälpen som går via privata aktörer har mer än fyrdubblats.

På 25 år har den humanitära hjälpen vuxit sig 35 gånger större. En ny form av aktörer är de filantropiska miljardärerna, såsom Bill Gates, som beskylls för att befästa den kapitalistiska struktur som han själv dragit nytta av.

OECD har ställt upp målet att medlemsländerna ger 0,7 procent av bnp i utvecklingsbistånd. Förutom Finland har alla länder som någon gång nått upp till målet hållit fast vid eller överskridit det. Medeltalet för OECD-länderna rör sig i dag kring hälften av målet.

Marknad

Det är ett mycket medvetet val av Johansson att beskriva den internationella hjälpen som en marknad och tillväxtbransch. På samma sätt som i affärsvärlden förutspås organisationerna en lysande framtid om de satsar på ledarskap, kalkyler av kostnader och nytta, utbildning av personalen, bonusar, marknadsföring, insamlingar och teknologiska innovationer. Det är inte hjälpens mottagare som är kunderna på marknaden utan bidragsgivarna. Tjänsten som dessa köper är leverans av hjälp till andra och kampanjerna utgör marknadsföringen. På denna marknad börjar organisationerna som konkurrerar allt mer likna varandra och organisationen blir ett mål i sig.

Bland mottagarna uppfattas hjälpens organisatörer ibland som skojare som har höga löner och luftkonditionerade kontor, medan de västliga medierna upprepar samma stereotypiska berättelse om de humanitära hjältarna. Krisbilderna i medierna kan bli feminiserade och infantiliserade genom att framställa passiva mödrar och barn utan att visa det arbete som de vuxna gör för att lösa problemen. I sin extrema form kan bilderna beskrivas som hungerpornografi då ett utsvultet barn tittar in i kameran.

Johansson skriver om en slags helig treenighet mellan demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. Humanismen är i sig ett slags tro genom att rikta sig mot någonting högre såsom mänskligheten, de mänskliga rättigheterna eller det humanitära tillståndet. Samtidigt befinner sig det humanitära arbetet mitt i en prosaisk ekonomisk ordning som Johansson med ett trubbigt begrepp benämner som nyliberalism.

Det skulle krävas en djupare analys av det ekonomiska systemet och hur de skevheter i det som framkallar orättvisor kan övervinnas. Kapitalismen är både ett problem och en drivkraft för välståndsökning på många håll i världen där fattigdom tidigare rått.

Framtidsperspektiv

Det är stor möda Johansson lagt ner på att försöka kartlägga hur hjälporganisationerna finansierar sin verksamhet och vilka summor de rör sig med. Det visar sig att penningflödena inte är särskilt transparenta och genomgången av några organisationers räkenskaper blir träig läsning. Över huvud kunde Johansson i högre grad ha riktat sig in på framtidsperspektiven, det vill säga hur samspelet mellan offentliga och privata aktörer, och organisationerna och de lokala aktörerna kunde se ut.

Det stämmer säkert att mycket av arbetet kan överföras från organisationerna till de lokala aktörerna, men i det sammanhanget borde Johansson också nämna hur problemet med korruptionen på den lokala nivån ska tacklas. På ett principiellt plan är det lätt att hålla med om att det humanitära arbetet inte borde bli en del av de politiska och militära interventionerna, men hjälpinsatserna måste i varje fall genomföras, annars blir de som redan drabbats av konflikterna ännu mer drabbade.

Politiska och ekonomiska strukturer förändras med politisk verksamhet. Frågan om hur mycket politik det är hälsosamt att ingår i samarbets- och hjälporganisationernas verksamhet är ett ämne för kritisk reflektion. Johansson vill bli av med de förenklade berättelserna och han ger rikligt stoff att föra debatten vidare.

FOTO: MOHAMMED HUWAIS Det offentliga utvecklingsbiståndet från nord till syd har tredubblats på tjugo år och hjälpen som går via privata aktörer har mer än fyrdubblats.