Nia på betyget för HS och Tikkakoski

Helsingin Sanomat ritade viktiga konturer kring informationsspaningen. En nia för jobbet.

Presskollegerna på Helsingin Sanomat får en nia i klassiskt finländskt skolbetyg för sin rapport om signalspaningscentralen i Tikkakoski. Där ligger den i anslutning till flygvapnets anläggningar vid den samtidigt civila flygplatsen norr om Jyväskylä.

Signalspaning görs också med flyg och det har aldrig varit någon större hemlighet att ett av flygvapnets transportplan i årtionden har avdelats för att snappa upp signaler i vår eter.

Helsingin Sanomat bygger på hemligstämplat material, men ger ändå inte mer än konturerna av hur centralen är strukturerad och fungerar. Källmaterial HS refererar till är upp till tio år gammalt.

Helsingin Sanomat, med landets bästa redaktionsresurser, har uppenbart gjort ett större arbete med att sålla vad man publicerar. Så ska det också vara med tanke på de enorma konsekvenser det kan ha att yppa säkerhetsstämplat material, också när det inte ens är dagskurant.

Åtminstone en Helsingin Sanomatjournalist fick efter det här på söndag kväll uppleva en fyra timmars husrannsakan i sitt hem. Det material som beslagtogs av polisen behöver fortfarande frisläppas som bevismaterial av en domstol. Men ändå är det ofattbart att man i Finland med sådan lätthet ingriper i en av de yrkeskårer som i västvärlden ska ha ett starkt skydd för källor, klienter och samtalspartner.

Vårt lands öde, framtid och val diskuteras i ett luddigt pratmoln om att ”vi ju hör till väst” och att väldiga val ska göras utifrån det. Då vill vi inte se en rad polisbilar en söndagskväll på uppdrag hemma hos en representant för de fria medierna.

Helsingin Sanomat har journalistiskt avgjort att det är av stort allmänt intresse hur maskineriet för informationsspaning i Finland ser ut . Det är rätt att övervägt publicera den information mediet har, i kassaskåp eller under elektronisk kryptering. Finland har ett lagförslag på gång om dataspaning som ska gripa in i klassiska medborgerliga rättigheter.

HBL stöder att lagarna kommer och att regelverket uppgraderas till modern tid. De skissade kontrollmekanismerna har vi försiktigt berömt. Men det utesluter inte att medier, under stort samhälleligt ansvar, också utifrån läckta dokument redogör för hur det här urverket en dag kommer att ticka tyst omkring oss.

Det typiska blir också att man mera diskuterar själva läckan än de fakta och mönster som någon hade önskat att den stora allmänheten skulle känna till.

Helsingin Sanomat utvärderar också självt sin prestation med i någonting i stil med betyget nio. Chefredaktören har rätt i att kopplingen till lagförslaget inte var tillräckligt tydlig. Den skymdes, helt riktigt, av disig spionestetik och var journalistiskt svag.

Att notera är också HS-mediets resonemang om att ”finländarna har rätt till samma information om spaningscentralen som utländska underrättelsetjänster har”. Mellan raderna tycks gå att läsa att Helsingin Sanomats källa sannolikt finns utomlands, må det sedan vara i öst eller väst.

Vårt försvarssamarbete med utlandet har tillåtits blomstra utan större offentligt samtal om det här hemma. Det är inte alls osannolikt att Finland har ”marknadsfört” sin signalspaning i slutna rum utomlands, i samma huvuddrag som HS nu valt att publicera. Och så är saken känd i vidare kretsar än först var avsett.

Ett plus var också att Helsingin Sanomat säger sig ha utvärderat källan och källans motiv. Det ska man också enligt vår finländska journalistregel 14 göra – även om det vid en del saftiga läckor ibland blir ogjort.

Man får sannerligen önska att Helsingin Sanomat har gjort det arbetet grundligt. Inte heller journalistiska bedömningar är ofelbara. Misstag här undergräver all seriös journalistik.