Hård kamp om ny underrättelselag
År 2017 verkar bli den högsta punkten på högkonjunkturen som tog fart 2016 och ser ut att fortsätta nästa år och ännu 2019.
Tillväxten mattas ändå av från årets 3 procent. Det framgår av de färska konjunkturbedömningarna från Finlands Bank och Finansministeriet.
Handelsbankens chefsekonom Tiina Helenius pekade nyss i Västra Nyland på ekonomins cykliska natur. Under högkonjunkturen används alla ekonomiska resurser. Men kostnadsnivån stiger tills företagens lönsamhet påverkas, konkurrenskraften försvagas och investeringsbehovet minskar.
Då knackar lågkonjunkturen redan på dörren.
Om prognoserna slår in har Finland i slutet av 2019 upplevt fyra år av tillväxt. Då finns det hopp om att landets bnp har kommit upp till nivån då finanskrisen slog till år 2009.
Det är förstås positivt, men det betyder samtidigt att Finland egentligen inte har blivit rikare under tioårsperioden 2009 till 2019. Basen för välfärden har inte förstärkts, bara återställts till den tidigare nivån.
Nedgången har inte lett till sociala kriser, som under nittiotalsdepressionen. Men balansen har upprätthållits genom ökande upplåning, inte genom höjd produktivitet.
Finlands Bank noterar att underskottet i de offentliga finanserna minskar under de närmaste åren. Men skuldsättningen ligger fortfarande kring 60 procent av bnp, och det långsiktiga underskottet minskar inte från treprocentsnivån.
Underskottet uppstår då de stora årsklasserna närmar sig åldern då vårdbehovet ökar. Men den arbetsföra befolkningen som bildar försörjningsbasen växer inte i samma utsträckning.
Finlands Banks chefdirektör Erkki Liikanen påpekar att underskottet bara kan påverkas genom att servicen organiseras på ett billigare och effektivare sätt. Det handlar om det lika uttjatade som svårdefinierade begreppet strukturella reformer.
Det oroväckande i Liikanens resonemang är att han lägger stor vikt vid social och hälsovårdsreformen. Om reformen inte dämpar kostnadsökningen står de offentliga finanserna inför stora underskott på 2020talet.
Liikanens varning är en välkommen påminnelse om en av orsaker na till att vårdreformen behövs. Men hela reformpaketet är öppet, och de politiska spänningarna snarare ökar än minskar. I dragkampen mellan landskap och valfrihet talar ingen politiker längre om de samhällsekonomiska förväntningarna på reformen.
Arbetslösheten har bara minskat måttligt trots tillväxten. Det beror till en del på att arbetslösheten inte sköt i höjden under lågkonjunkturen efter finanskrisen.
Men arbetslösheten påverkas också av att lediga jobb och tillgänglig arbetskraft inte möts, antingen för att de finns på olika håll eller för att jobben kräver kompetens och färdigheter som de arbetslösa inte har.
Man talar om strukturell arbetslöshet när den ekonomiska tillväxten sänker arbetslösheten till en viss nivå, men inte lägre.
Då är det oroväckande att Finlands Bank har använt en metod som visar att arbetslösheten nu ligger på sin strukturella nivå, och efter det bara minskar långsamt.
Det betyder inte att de som nu är arbetslösa inte får jobb, strömmen mellan arbete och arbetslöshet är fortfarande stark, och bara en del av de arbetslösa stannar länge i registret.
Att ekonomin fortsätter att vara god under de närmaste åren skapar förutsättningar för att minska både de strukturella underskotten och arbetslösheten.
I går godkände riksdagen den lag som lägger ett större ansvar på de arbetslösa själva samtidigt som övervakningen skärps. Lagen räcker ändå inte ensam till. Det krävs också att arbetskraftsmyndigheterna får mycket bättre möjligheter att stöda och vägleda en arbetslös till en ny karriär.