Skåpmat och guldkorn på ojämn körskiva
De mest spelade julsångerna kunde med fördel ha strukits från Helsingfors kammarkörs julskiva. De ovanligare är däremot rena guldkorn.
Helsingfors kammarkör
Riemuitkaamme – finsk julmusik. Dirigent Nils Schweckendiek, Jan Lehtola, orgel. (BIS)
Jag är inte helt riktigt övertygad av den här skivan. För en härdad kritiker är det ett mysterium varför en ambitiös aktör som Helsingfors kammarkör väljer att spela in en handfull av våra mest spelade julsånger. Lika förunderligt är det att inte en enda sång på svenska har kommit med, trots att här nog sjungs på engelska och latin. Vet ni vad det står på baksidan? ”A Finnish Christmas” – det betyder (tydligen) att allt helst ska sjungas på finska.
Men visst, julskivor lär sälja (lite) bättre än andra utgåvor, så det är precis som för grisen på julbordet bara att bita i det sura äpplet.
Stycken som Madetojas Vardagssorgerna, glöm dem alla, Armas Maasalos Julens klockor eller Ahti Sonninens Julhymn, som finns i flera versioner sedan tidigare, ges ganska alldagliga tolkningar. Härlig är jorden, en självklar avslutning på de flesta julkonserter, är också med.
Helsingfors kammarkör är en skicklig kör som hanterar det mesta inom körrepertoaren. Betydligt större behållning ger därför den ovanligare repertoaren, där det faktiskt finns en ansats att presentera guldkorn. Tänker på julsångerna som hittas i Finlands äldsta sångsamling, Piae Cantiones, eller varför inte Berlioz skönt böljande L’enfance du Christ som på finska fått heta Paimenten jäähyväiset py- hälle perheelle eller Rautavaaras mystiskt färgade Christmas Carol.
Sibelius Giv mig ej guld ej glans ljuder i ett arrangemang gjort under Sibelius livstid av Ossi Elokas, som får betecknas som en raritet. Matthew Whittalls nya, tonalt svävande Aattoilta flyter relativt obemärkt förbi, och lämnar mig varken berörd eller oberörd.
Versionen av Av himmelshöjd jag kommen är har flätats ihop av en handfull olika koralarrangemang och låter så pass originell (tack vare orgelns barska registrering och den kontrapunktiska körsatsen) att jag lyssnar med stort intresse. Jan Lehtola, en av våra främsta organister, bjuder på ett trollbindande postludium i Max Regers koralpreludium som avslutar kavalkaden.
Det två orgelsolostyckena, båda nämnda Pastorale, signerade Taneli Kuusisto och Arvi Karvonen, är rofyllda och njutbara, men på helt olika vis.
Ett originellt drag är att öppna hela skivan med Bachs fem minuter långa koralförspel Wachet auf, ruft uns die Stimme (BWV 645). Det motiveras givetvis av att sammankopplingen med julsången Synkkä yö maan peitti aivan, nedtecknad av Elias Lönnrot, baserad på samma hymn av Philipp Nicolai.