Finland allt flerspråkigare
Våra två nationalspråk ger oss en beredskap att handskas med flerspråkigheten. Men medvetenheten borde bli bättre.
Det brister i kunskaperna om de språkliga rättigheterna på många nivåer. Det gäller oss som medborgare, också vi som talar minoritetsspråk, men även myndigheterna.
I den färska språkberättelsen som Justitieministeriet nyligen överlämnade till riksdagen – första gången som en separat berättelse – konstateras mycket riktigt att de språkliga rättigheterna är oerhört viktiga eftersom de är en förutsättning för att andra grundläggande rättigheter alls ska kunna förverkligas. Språket är ett verktyg, men också så mycket mer, eftersom det är en väsentlig del av vår identitet.
De språkliga rättigheterna är ingen andrahandsfråga som man kan ta itu med när allt annat har lösts, för då går det på sned. Det är också viktigt att de olika språkgrupperna får vara delaktiga.
I Finland har vi en väldigt god beredskap att handskas med de språkliga rättigheterna. Enligt berättelsen ligger beredskapen att ta hänsyn till flera språk djupt i våra strukturer. Det är viktigt att notera även om det tyvärr brister i förverkligandet.
Språkberättelsen innehåller en hel del fakta om de språkliga förhållandena i Finland. När riksdagen under våren behandlar språkberättelsen kan kunskapen och medvetenheten om de språkliga rättigheterna alltså öka om intresset finns.
Det är ett faktum att Finland blir allt flerspråkigare. Professor emeritus Fred Karlsson noterar i sin färska bok Finlands språk 1917–2017 att det talas 500 språk i Finland, men av dem är 120 sådana som officiellt har bara en talare i Finland. Den officiella statistiken upptar 159 språk i Finland.
Trenden är klar. De som har finska och svenska som modersmål blir färre medan gruppen övriga språk växer. Den är nu sammantaget större än andelen svenskspråkiga. Här kommer den hänsyn till flerspråkighet som finns i samhällets strukturer väl till pass.
En del av språkberättelsens faktabas har presenterats redan tidigare. Det gäller bland annat Språkbarometern 2016 som offentliggjordes för ett drygt år sedan och som vi då kommenterade på ledarplats. Barometern mätte språkklimatet i enbart de tvåspråkiga kommunerna och visade att vi svenskspråkiga känner oss mer trängda och upplever ett sämre språkklimat.
Utflyttningen har ökat bland både finsk- och svenskspråkiga, men den har ökat kännbart bland finlandssvenskarna sedan 2013. Både svensk- och finskspråkiga flyttar framför allt till Sverige.
Enligt språkberättelsen har de lagstiftade rättigheterna inte försämrats, men i samma andetag slås fast att förvaltningen ändrats på många sätt och det får konkreta konsekvenser för de språkliga rättigheterna.
Bland de mest ödesdigra finns jourförordningen som från årsskiftet drabbar Vasa centralsjukhus. Tingsrättsreformen drabbar de tvåspråkiga områdena särskilt hårt och leder till att det inte finns en enda tingsrätt med svenska som huvudspråk. De större domkretsarna i Nyland leder till att de svenskspråkigas andel blir mindre.
Språkberättelsen fokuserar på några särskilda frågor, bland annat social- och hälsovården. Alla språkgrupper utom de finskspråkiga är missnöjda. Det framgår också klart att ju mindre andel de svenskspråkiga utgör i en kommun desto sämre språklig service får man inom vården. Det här är särskilt oroväckande med tanke på att ansvaret för vården i framtiden faller på landskapen där andelen svenskspråkiga blir betydligt mindre än i kommunerna.
Medvetenheten eller kunskapen om de språkliga rättigheterna brister. Inte enbart hos myndigheterna utan också bland oss som har de här rättigheterna. Vi borde stå på oss bättre. Men också språkberättelsen kunde komma med konkretare förslag på vad som ska göras.