Clooney är ingen Coen
Suburbicon är två filmer i en: en misslyckad komedi och ett sociopolitiskt drama som aldrig blir mer än ett sidospår. Med tondövt resultat.
Regi: George Clooney. Manus: Ethan Coen, Joel Coen, Grant Heslov, George Clooney. Foto: Robert Elswit. I rollerna: Matt Damon, Julianne Moore, Oscar Isaac, Noah Jupe.
■ Välkommen till Suburbicon, en exemplarisk liten Stepfordaktig förort i femtiotalets USA där alla är på gott humör och solen skiner varje dag. Ja, tills familjen Mayers flyttar in. Då måste krismöten hållas, staket byggas och namninsamlingar skrivas på. Mayers är nämligen afroamerikaner, och det går inte för sig i det helvita, djupt segregerade och rasistiska Suburbicon.
Men det är inte det George Clooneys svarta komedi handlar om. Nej, filmen vänder nämligen snabbt blicken mot familjen Lodge som bor granne med Mayers. Där hittar vi Gardner Lodge (Matt Damon), hans rullstolsbundna fru Rose (Julianne Moore), deras son Nicky (Noah Jupe) och Roses syster Maggie (Julianne Moore igen).
De noterar självfallet lynchmobben som belägrat gatan utanför grannens hus och som med sång, trummor och ett allt mer eskalerande hot om fysiskt våld terroriserar den oskyldiga familjen, men Lodges är alldeles för upptagna med sitt eget drama för att ta ställning. En natt får familjen nämligen besök av två kufiska men obehagliga inbrottstjuvar som binder fast samtliga familjemedlemmar och tvingar dem att inhalera kloroform. I Roses fall är det fråga om sådana mängder att hennes organ ger upp och hon dör. Vad som följer är en utdragen process som inkluderar lögner, mord, en ny familjekonstellation och Oscar Isaac som misstänksam försäkringsman.
Lurendrejeri går fel
Den uppmärksamma har säkerligen redan noterat att de eminenta bröderna Coen finns med som manusförfattare, men bli inte alltför glad. Originalmanuset skrevs redan 1986 men lades på hyllan för att omarbetas 2005 och sedan hamna på hyllan igen. Nu har Clooney och Grant Heslov satt sin prägel på manuset och resultatet är således inte en Coenfilm, utan ett missriktat försök av Clooney att göra en Coenfilm.
För den som sett Fargo finns här inte mycket som överraskar. Även detta är i grunden en ”con gone wrong”-film. Men där Fargo lyckades vara både dråplig, rolig och nattsvart är Suburbicon cynisk, osympatisk och förutsägbar. Det hela blir inte bättre av att Clooney har lagt till Mayersdelen för att försöka ge filmen ett allvarligare ärende.
Lynch-vibbar
Suburbicon verkar tycka att det är just kontrasten mellan de mörka hemligheterna som ruvar under ytan i den till synes idylliska lilla småstaden (tänk insekterna som myllrar under gräset i början av Blue Velvet) och den väldigt påtagliga terrorn som familjen Mayers utsätts för som synliggör rasismen och skenheligheten bland invånarna. De är fullt upptagna med att förfasa sig över det inbillade hotet medan det verkliga våldet pågår i huset intill.
Och kanske kunde det ha fungerat, om inte filmen så aktivt behandlat familjen Mayers som ett sidospår snarare än en viktig och likvärdig del av berättelsen. Nu får vi knappt veta vad de heter och sammantaget föräras de endast en handfull repliker.
Resultatet är två filmer som aldrig smälter samman och som ständigt krockar tonalt. Den ena är en svart komedi som inte är särskilt rolig och den andra ett allvarligt sociopolitiskt drama som förblir perifert. Det går inte att kalla det annat än tondövt.