Rara fynd ur den musikhistoriska skattkammaren
Klarinettisten Harri Mäki hade rotat grundligare än de flesta för sin kammarmusikkonsert.
KAMMARMUSIK Harri Mäki, klarinett, Senja Rummukainen, cello, Irina Zahharenkova, piano. Lindberg, Frühling, Schumann, Whittall, Kahn. Camerata 20.12.
”Romantik och neoromantik” visade sig vara en nog så adekvat rubrik för Harri Mäkis och hans musikervänners programmässigt innovativa kammarmusikkonsert. Tre tvättäkta romantiker fanns med och när såväl Magnus Lindberg som Matthew Whittall nu för tiden gärna anammar ett romantiskt rotat uttryck i sin musik var kopplingen helt berättigad.
Mäki hade rotat grundligare än vad som oftast är fallet i den historiska skattkammaren och hittat två tonsättare som knappast många, om någon, i salen hört tidigare i levande livet. Såväl Carl Frühling (född i Lemberg/Lviv 1868, död i Wien 1937) som Robert Kahn (född i Mannheim 1865, död i Kent 1951) höll sig med en rätt konservativ senromantisk estetik och att de bägge råkade vara judar hade åtminstone inte en positiv effekt på deras eftermäle.
Bägge visade sig inte desto mindre vara utomordentliga tonsättare och även om Brahms – som de båda kände personligen – ande vilade tung över de nu hörda verken var influenserna inte kvävande utan snarare inspirerande. Brahms klarinettrio var en klar förebild för framför allt Frühlings några år senare skrivna klarinettrio i samma tonart, a-moll, men även Chausson och något som kanske var Frühling själv spökade i kulisserna.
Kahns några år senare, 1906, skrivna klarinettrio i g-moll var aningen lättviktigare stoff, men ack så melodiskt charmigt och känslomässigt omedelbart kommunicerande sådant. Öronsmekande, visst, men aldrig inställsamt eller banalt, vilket självfallet gäller även Schumanns Adagio och Allegro op. 70 för horn och piano, nu hörd i celloversionen.
Lindbergs Acequia Madre för klarinett och piano (2012) är ett bra exempel på den syntes av en personligt färgad tonalitet och ett ogenerat virtuost element som Lindberg på senare tid gjort till sin. Whittalls, av fagottisten Bridget Allaires målning inspirerade duo, The voice of the hidden waterfall (2016) undvek åter alla slags neoimpressionistiska impulser och närmade sig i stället en, med whittallska mått mätt, relativt kompromisslös atonalitet.
Harri Mäki, Allaires make och Tapiola Sinfoniettas ypperliga soloklarinettist, charmade sin publik inte bara med läcker musik och ett smakfullt musicerande utan passade även, som guldkant på det hela, på att presentera ett par visuellt tilltalande och utomordentligt mjukt och behagligt klingande klarinetter i buxbom. I Senja Rummukainen och Irina Zahharenkova hade Mäki dessutom optimalt följsamt och lyhört musicerande kammarmusikaliska kolleger.