”Det finns inget utrymme för den arga kåta funkisen”
Hur skulle blivande föräldrar reagera om fosterdiagnostiken kunde förutsäga homosexualitet hos barnet? Skulle det framstå som ett godtagbart skäl att göra abort? De intellektuellt funktionshindrades kamp mot samhällets uteslutningsmekanismer ligger minst
Förtryckande maktstrukturer är svåra att göra sig av med. Vid vissa punkter i historien kan det se ut som om de försvinner, men egentligen har de bara ändrat form. Till exempel brukar man säga att den europeiska dominansen över Afrika inte tog slut bara för att en massa afrikanska länder blev självständiga. Strukturer som suger ut afrikanska ekonomier och förtrycker icke-vita människor över hela världen finns kvar.
Ungefär så kunde den postkoloniala forskningstraditionen beskrivas. Det är med inspiration från den som forskaren Niklas Altermark analyserat hur människor med intellektuella funktionsnedsättningar fortfarande är underordnade i samhället, trots att man i väst sedan länge slutat upp med att låsa in dem på institutioner. Altermark talar därför om nuläget som postinstitutionellt.
Precis som i fallet med kolonialismen spökar föreställningar om ett ständigt civilisatoriskt framåtskridande i bakgrunden. Enligt Altermark finns det en ”stor berättelse” som vi – medier, beslutsfattare, ”normalfungerande” – gärna berättar för varandra, för att sedan kunna ge oss själva en liten klapp på axeln. Den här berättelsen går ut på att de gamla institutionerna med gallerfönster och spännbälten var hemska ställen där människor spärrades in, drogades och glömdes bort, men att en framsynt politisk kamp resulterat i en sorts frigörelse som gjort gårdagens hemskheter till historia.
– I någon mening är den här berättelsen sann. Mitt syfte med att problematisera den är inte att jag tycker att det var bättre förr. Men jag tror att vi också måste berätta andra historier. Vi måste fråga vilken makt den här historien utövar över vårt tänkande, säger Altermark.
Han har i sin forskning gjort intervjuer med såväl personal på gruppboenden som med personer med funktionsvariationer. Mestadels har han jobbat i Sverige, men med stöd av internationella jämförelser kan han i en viss utsträckning också tala generellt om förhållandena i västvärlden då han föreläser för en finländsk publik i Helsingfors. Och vad gäller huvuddragen i hans resonemang finns det mycket lite som talar för att grundstrukturerna skulle se radikalt annorlunda ut i Finland.
Begränsat medborgarskap
Altermark säger att han tycker sig se ett samhälle som både lovar och begränsar medborgarskapet för personer med intellektuell funktionsnedsättning.
– Man talar om hur inkluderande man är, även om det inte är så i realiteten.
– Varje gång vi konstruerar ett narrativ, måste vi utesluta ett alternativt narrativ. Om vi säger att Sverige blev en demokrati 1921, utesluter vi berättelsen om att många människor med mentala funktionshinder fick rösträtt först 1989.
I Finland hör det till den nationella berättelsen att kvinnor (liksom också merparten av arbetarklassens män) fick rösträtt 1906. Här dröjde det till 1972 innan den omyndigförklaring som uteslöt människor med intellektuell funktionsnedsättning ur demokratin slopades.
På motsvarande sätt är historien full av försök att utesluta grupper ur samhället eller mänskligheten. Ofta talas det om hur dessa försök drabbat icke-vita eller kvinnor. Men vad gäller personer med intellektuella funktionsnedsättningar verkar avgränsningen, i alla fall i en viss mening, sitta ännu djupare genom upplysningsfilosofernas envisa fokus på det som kallas ”förnuft”. John Locke, Immanuel Kant, John Stuart Mill, David Hume... alla skriver specifikt om förnuft – och om ”frånvaron av förnuft”.
– För filosofitraditionen är det förnuftet som skiljer oss från andra varelser. De gör att människor som inte uttrycker sig eller beter sig på ett sätt som uppfyller måttstocken blir problematiska för de filosofiska systemen. Det här finns inbyggt i de idémässiga grundvalarna för vårt samhälle.
All forskning visar att personer med Downs syndrom kan leva ett liv med lika hög livskvalitet som alla andra. Niklas Altermark
Gladhetsnormen
Så hur ser makten ut i dag? Ja, den är förstås flytande och beroende på växlande kontexter och relationer. Men Altermarks tes är att den ofta är svår att vidkänna över huvud taget.
– I de texter jag tittat på beskrivs den makt som finns som en anomali, något kvardröjande ur det förflutna. Det innebär också att vi aldrig kan se dess systematik.
Men att ramarna kan vara väldigt snäva är lätt att se när Altermark beskriver vilka bilder som används för att gestalta utvecklingen från då till nu i allt från kommunala verksamhetsberättelser till tv-program. De gamla bilderna av institutionaliserade människor kontrasteras mot bilder av funkis-personer som påfallande ofta är glada – eller till och med lite gulliga – då de bereds utrymme i offentligheten.
– Människor med intellektuella funktionshinder är inte alltid glada. Men man ser dem som en sorts barn, med ett begränsat känsloregister. Det finns inget utrymme för att visa upp den arga funkisen, den ångestdrabbade funkisen, den fulla funkisen eller den kåta funkisen.
Samtidigt, konstaterar Altermark, visar annan forskning att människor med intellektuella funktionshinder är en socioekonomiskt utsatt grupp med färre vänner än andra. På det hela taget är ”makten” något som majoritetssamhället har svårt att kännas vid. Men medan vi avfärdar den repressiva makten som en anomali, verkar vi vara ganska blinda för den makt som snarare handlar om att ”producera goda medborgare”.
– I de intervjuer jag gjort beskriver sig personalen på gruppboenden genomgående som uppfostrande, de reproducerar samhällets rådande normer om hur man ska vara som god medborgare. Men paradoxalt nog är normerna ofta annorlunda än för så kallade normalfungerande. Jag har pratat med människor som under intervjun bälgat i sig fyra, fem koppar kaffe, men samtidigt säger att någon annan inte bör dricka mer än tre koppar om dagen för att ”det inte är bra för dem”.
Fosterdiagnostik
Som så ofta när de handlar om modernitet, makt och undertryckta grupper är i synnerhet sexualiteten ett slagfält.
– Förr kontrollerade vi funktionshindrades sexualitet genom att sterilisera dem eller hålla människor av olika kön åtskilda. Men att vi slutat med det betyder inte att vi slutat att kontrollera den här gruppens sexualitet: ”Ska du träffa din pojkvän ska