#metoo i alla böcker jag läser

Ni känner säkert igen fenomenet: plötsligt stöter man på ett fenomen eller tema i många böcker efter varandra, även om de i alla fall på ytan verkar helt olika varandra. Ibland kan det vara ett ord man precis lärt sig (speciellt om man läser på andra språk, då), ibland något så litet som en karaktärs namn eller yrke. Den senaste tiden har jag, med #metoo och inte minst den finlandssvenska motsvarigheten #dammenbrister i tankarna stött på tematiken sexuella trakasserier i inte mindre än tre böcker nästan på raken.

Utan att spoila desto mera så kretsar Katarina Wennstams senaste spänningsroman Gänget om just sexuella övergrepp. Wennstam har alltid något samhälleligt problem som hon tar upp även i sina deckare, det är ett smart sätt att få den stora massan uppmärksammad på viktig tematik. Jag gillar hennes böcker, men i just Gänget tycker jag hennes ”propaganda” blir övertydlig och replikerna sitter illa i munnen på karaktärerna som rapar ur sig fakta.

Nåväl, innan jag läste Wennstam på solsemestern hade jag redan påbörjat Sara Bergmark Elfgrens Norra Latin och där noterade jag det här citatet:

Hon har särskilt svårt för skådespelaren som spelar Romeos bästa vän Mercutio, en man som jag har blivit varnad för sedan jag kom i puberteten. Var inte ensam med honom, har folk sagt. Det gör alltid mamma lika förbannad.

”Hur kan man ha en sån person anställd? En notorisk sexförbrytare! Jag kan inte se honom i ögonen.” Men hon vågar inte säga ifrån, är rädd för att inte få fler roller. Alltså bara det där citatet – så träffsäkert! – gör mig arg … Sedan slalomläste jag ännu vidare i Rupi Kaurs diktsamling Milk and Honey, utan att på förhand veta att den också tangerar sexuella övergrepp. Så helt oväntat finns här en stark tematik på min läsning på sistone, helt i ton med nyheterna i medier under hösten.