”Folk tvingas gå under jorden”

Nya dagcenter erbjuder råd och en stund i värmen.

I Helsingfors har det här året två nya dagcenter öppnats för papperslösa och andra som håller på att falla mellan stolarna. Antalet papperslösa ökar, men det handlar inte bara om asylsökande som fått avslag, utan också folk som av en eller annan anledning kommit hit för att skapa sig ett nytt liv. Bland dem märks bland annat personer som redan har asyl i något sydeuropeiskt land som inte kunnat förse dem med jobb eller tak över huvudet.

På centren har man snappat upp svaga signaler om att myndigheterna nu skärper greppet.

– Det finns ganska många ex- empel, säger Eva Kuhlefelt på Röda Korset. Vi har ett system som rätt effektivt tvingar folk att gå under jorden.

Till julen för 33 år sedan kom den irländska musikern Bob Geldof på att göra en välgörenhetsplatta för att lindra en då pågående hungersnöd i Etiopien. Med Sting och Spandau Ballet som de första som hakade på spelade man 1984 i all hast in låten Do they know it’s Christmas? – i hastigheten lite väl lik signaturmelodin till en då känd brittisk polisserie.

Flera stora välgörenhetsprojekt av samma slag har följt och popindustrin har inte varit obetydlig i att påminna om globala problem.

Ingenting kan däremot ha varit mera fel än utgångspunkten om huruvida etiopierna ”vet att det är jul”. Ingenstans i Afrika har man celebrerat Jesus och hans födelse i så många århundraden som i Etiopien. Alldeles oberoende av romarriket var kristendomen den dominerande religionen här redan på 300-talet. På medeltiden reste kristna munkar från Etiopien aktivt till Europa, snarare än tvärtom, vilket är vår allmänna historieuppfattning.

I Afrika växer kristendomen i dag så det knakar. Det kommer sig förstås också av ett ökande välstånd och naturlig befolkningsökning. Under 2010-talet har världen fått närmare 70 miljoner flera kristna i Afrika. Samtidigt är det kristna medlemsnettot i Europa ett minus om närmare sex miljoner. Också islam växer i Afrika med 40 miljoner nya anhängare under samma tid.

Kristendomen firar nästa natt sin grundares födelse världen över – uppblandat med germanska vintermyter, musikindustri, Disney och allmän kommersialism – som världens största religion. På andra plats kommer islam och därefter 1,3 miljarder religionslösa i världen.

I flera afrikanska länder är megakyrkor som stater i staten. Internationella medier berättar om nigerianska Redemption Camp utanför storstaden Lagos – en religiös köping med 5 000 invånare, en skattefri zon i pingst-karismatisk tradition. Fastighetspriserna kring orten går upp; man har egna skolor, universitet, polis, bank, en nöjespark och snart en flygplats.

Kyrkorna är ställvis stabiliserande faktorer. När Zimbabwes envåldshärskare Robert Mugabe nyligen oblodigt tvingades avgå föregicks det av att också landets kyr- kor tillsammans hade ett klart socialt program för vad som borde ske. När Sydafrika lämnade den långa vita apartheidperioden var ärkebiskopen Desmond Tutu en förnuftets och försoningens röst och fick Nobels fredspris 1984.

Men minst lika mycket har Afrika lidit av kristet färgade avarter som en ärkekristen ”Herrens armé” som terroriserat gränslandet mellan Uganda och Sudan. Vid folkmordet i Rwanda kunde präster och nunnor ha samma blodiga roll som andra; i Finland sitter en rwandisk baptistpastor i livstids fängelse för det.

I Afrika utvecklas en kristendom som åtminstone ur europeisk synvinkel är moralkonservativ. I frågor om mänsklig sexualitet är lokal tradition och en kristen begreppsapparat för det mesta inte den progressiva kombination vi skulle önska.

Ofta skyller man på konservativa ”vita män” och missionärer, men det blir med åren en allt mer ihålig förklaring. Det här är de framvällande afrikanska folkens, teologernas och kyrkornas egna uttolkningar och beslut. Och vi har svårt att acceptera dem – efter att i ett halvsekel ha uppmuntrat afrikanska u-länder till självstyre, oberoende och demokrati.

Det är hälsosamt att se att 1800-talskolonialismen då alla länder i Europa skulle ha varsin del av Afrika, också den, bara är en parentes i historien. Nu kommer en ny period av dialog med en kontinent och dess folk.

Och de firade som sagt jul innan vi gjorde det. Och kommer kanske att göra det också efter oss; efter att våra jular har övergått i black fridays, halloween och andra nya högtider vår kultur efterhand skapar.